Ju närmare valet, desto hårdare har partierna formerat sig inom sina respektive regeringsalternativ. Precis som alltid tävlas det om att beskylla den andra sidan för att inte kunna lösa landets problem.
Så fungerar den svenska blockpolitiken: höger står mot vänster i val som nästan alltid är mycket jämna. Men varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson kommer att få det lätt att först bilda och sedan hålla ihop en majoritetsregering.
Sannolikt inser de båda två hur svårt regerandet kommer att bli om de ”vinner”. Det är kanske så man ska tolka den försonlighet som präglade inte minst Magdalena Andersson under onsdagens statsministerduell här i Uppsala. Upprepade gånger höll hon med oppositionsledaren: ”Vi är överens om mycket. Låt oss samarbeta över blockgränserna”, som hon konstaterade.
Kanske sneglar de bägge två i hemlighet på det styre som Katrineholm, Eskilstuna och ett flertal svenska kommuner har och som även har prövats i Tyskland: en storkoalition mellan landets två statsbärande partier, en gemensam S- och M-regering.
Det är lätt att förstå lockelsen med en storkoalition. I det besvärliga läge som både Sverige och Europa befinner sig i är det viktigt att fatta svåra beslut som är långsiktigt hållbara. Vi måste hantera energikris, inflation och en annalkande lågkonjunktur samtidigt. Då är det rimligt att inte landets framtid äventyras av politiska vildar eller ytterkantspartier.
Men i praktiken talar mycket litet för en sådan lösning. På lokal nivå är det lättare att komma överens över blockgränserna. De beslut som ska fattas är ofta på en betydligt handfast nivå. När det kommunala VA-nätet ska rustas upp är det viktigast att det fungerar, inte att beslutet är borgerligt eller rödgrönt.
På riksnivå blir de ideologiska skillnaderna tydligare, och därmed också svårare att överbrygga.
En storkoalition förutsätter också att S och M kan lägga decennier av rivalitet bakom sig och även acceptera att sitta i en regering utan att inneha statsministerposten. Och att partierna på riktigt är intresserade av lösningen. Inte minst för Moderaterna skulle en sådan positionsförskjutning uppfattas som ett enormt svek.
Dessutom: visserligen skulle en S-M-regering i teorin kunna vara slagkraftig, men med den blockskiljande konflikten demonterad i svensk politik, skulle det ge en rejäl skjuts åt ytterkants- och missnöjespartier. Något som knappast skapar stabilitet på lång sikt.
Så en storkoalition är varken särskilt realistisk eller ens önskvärd. De stora utmaningar vi står inför får helt enkelt lösas på annat sätt.