Det finns ingen som har intresse av matsvinnet. Hushållen vill inte slänga mat som man betalt för, ändå kastar en trebarnsfamilj 200 kilo varje år. Butikerna vill förstås inte kasta mat som köpts in från leverantörerna, ändå hamnar totalt 100 000 ton i containrarna under ett år. För jorden som helhet står matsvinnet för 10 procent av utsläppen av växthusgaser.
UNT:s reportage om svinnet av livsmedel (11/10) visade tydligt att skarpa klimatåtgärder varken behöver betyda stora kostnader eller en drastisk omläggning av livsföringen. Det räcker långt om de båda parterna i den mest vardagliga av situationer, mathandlingen, bestämmer sig för att hjälpa varandra i stället för att stjälpa varandra.
För genomsnittssvensken är maten den näst största utgiften, efter boendet. Omkring 3 000 kronor i månaden lägger vi på mat. Särskilt för större familjer finns det all anledning att försöka få ned kostnaden. Den första åtgärden borde vara att inte köpa för mycket färskvaror som blir gamla och måste slängas.
Det visar sig att det är svårt att planera inköpen. Och inte blir det lättare av skyltarna i butiken som säger ”köp 3, betala för 2”. Floran av reapriser och erbjudanden lurar hjärnan att köpa mer. Tydlig skyltning med styckpris eller jämförelsepris får oss att hålla tillbaka och i slutändan kasta mindre mat, enligt en undersökning från Livsmedelsverket. Frukt, grönsaker och mejerivaror utgör de största riskerna för onödigt svinn.
I det korta perspektivet tjänar butiken mindre om alla bara köper exakt vad de behöver. Men långsiktigt handlar alla affärsuppgörelser om att bygga relationer. Konkurrensen från näthandeln är också knivskarp. Den som får sin mat levererad till dörren, med både varor och recept, märker tydligt skillnaden i kompostsäcken efter middagarna.
En gentjänst från kunderna kan vara att inte jaga bäst före-datum till varje pris. För storfamiljen räcker det med en veckas hållbarhet på yoghurten som ändå går åt i stor mängd till mellanmål efter skolan. Det är ett svårt uppdrag att beställa bröd, frukt, grönsaker och mjölkprodukter, särskilt om det gäller en närbutik och inte den stora ladan utanför stan. Det kan man som kund ha viss respekt för, genom att inte gräva efter det färskaste, att tänka på containern bakom butiken.
Men jordbrukaren då, det första ledet i livsmedelsproduktionen, har inte hen intresse av att sälja mer oavsett om en del blir till svinn? Återigen, knappast i det långa loppet. För den som brukar marken är hållbarhet inte bara ett ord, det är själva förutsättningen för ens existens.