Bilden av en hemlös i Sverige är en person med missbruks- eller psykiska problem som omväxlande sover i härbärgen, i portuppgångar eller inom kollektivtrafiken. Men den bilden måste uppdateras. I storstäderna Malmö och Göteborg har över hälften av de hemlösa ”ingen känd individuell problematik”. De har helt enkelt bara för dålig ekonomi för de bostäder som finns att tillgå. De kallas för strukturellt hemlösa.
SVT:s Uppdrag Granskning berättade i onsdags om hur socialtjänsten i Göteborg betalar över 1 000 kronor dygnet på exempelvis vandrarhem, för familjer som inte har några sociala problem. 2 500 personer räknas som strukturellt hemlösa i Göteborg. I Malmö är fler än 1 100 personer strukturellt hemlösa, dubbelt så många som för fyra år sedan. Sammantaget är drygt 70 procent av alla hemlösa utlandsfödda.
Systemet blir både fruktansvärt dyrt och ovärdigt för fullt friska människor. Med integrationsproblem avses ofta svårigheten att få ett jobb. Arbete är dock ingen mänsklig rättighet, det är däremot en bostad. Allt sedan många människor sökte sig till Sverige 2014-2015 har reaktionen först varit senfärdig och sedan präglats av oklara gränser, mellan stat och kommuner liksom inom kommunerna.
I Uppsala lättade trycket i fjol när nyanlända barnfamiljer och kvotflyktingar erbjöds förstahandskontrakt efter etableringstidens slut. Den strukturella hemlösheten är därför inte lika omfattande som i Malmö och Göteborg, men problemen på bostadsmarknaden finns även här. Enligt en rapport från länsstyrelsen (10/10 2019) råder ”generell brist på lägenheter med rimlig hyreskostnad”. Där påpekas också att mörkertalet för hemlöshet kan vara stort på grund av alla som själva valt att bosätta sig hos släkt och vänner, utan att komma i kontakt med socialtjänsten.
Strukturen som slår ut människor är alltså bostadsmarknaden i sig. De senaste valen har partierna försökt överträffa varandra med löften om ”billiga hyresrätter”. Verkligheten har inneburit stigande markpriser för nyproduktion, renoveringar med stora hyreshöjningar samt permanentade låsningar för alla försök till blocköverskridande bostadssamtal.
Social housing är en internationell term för billiga bostäder för utsatta grupper i offentlig regi. Det ska vi inte ha i Sverige, säger samtliga partier, och talar om inlåsning och stigmatisering. Men inlåsning och stigmatisering i vissa bostadsområden har vi sedan länge. Nästa steg tycks vara ingen bostad alls, att låta sociala myndigheter sopa upp resterna av mänsklig värdighet.