Efter måndagens misstroendeförklaring mot regeringen är det många som ropar på en mer försonlig inställning i den svenska politiken. Listorna på partier man inte kan samarbeta med måste kortas, liksom listan på ultimativa krav i sakfrågor, heter det. Det är rimliga krav. Problemet är att när det kommer till kritan är det de andra partierna som ska ändra sig. Själv flyttar man sig knappt en millimeter.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet står alltså kvar vid sitt Januariavtal, samtliga 73 punkter. Vänsterpartiet står fast vid sitt ultimativa krav om hyressättningen på nyproducerade hyresrätter. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står kvar vid sitt löfte att fälla regeringen vid varje tillfälle, oavsett politisk fråga.
Endast Liberalerna har förflyttat sig, genom att efter vårens partiråd ha valt väg mot en borgerlig regering och som en konsekvens nu vinkat adjö till Januariavtalet. Frågan är om det spelar någon roll för den kommande veckans dramatik.
Stefan Löfven är en politisk överlevare av rang. Två gånger, 2014 och 2019, har han fått riksdagen att bortse från ytterkantspartierna SD och V. Det tog knappt ett år innan KD spräckte Decemberöverenskommelsen och nästan tre gånger så lång tid innan L gjorde detsamma med Januariavtalet. Trots att Löfven gång på gång förlorat, genom misstroendevotum mot ministrar och tillkännagivanden från riksdagen, har han till slut ändå kunnat sitta kvar. Oppositionen har fått bevittna åtskilliga förhalanden av sina krav och hjärtefrågor. Till slut var det Nooshi Dadgostar (V) som fick nog.
Hotet om extraval kommer att ligga över veckans samtal mellan partierna. Hotet består sedan om det skulle bli talmansrundor, då sannolikheten för att dessa blir resultatlösa är hög. Allting har redan prövats inom ramen för den mandatfördelning som blev fallet i valet 2018. Alla som lagt pussel vet att det inte går att passa ihop bitar som ser helt olika ut. Man måste börja om från början med nya former på bitarna, alltså låta väljarna säga sitt.
Ett enda mandat skilde alliansen från att ta över 2018. Ett mandat skiljer även den här gången Ulf Kristersson (M) från statsministerposten. Men Stefan Löfven får inte njuta länge om han blir accepterad av MP, V och C. Om han ska få stöd för sin budget till valåret 2022 måste han länka ihop den ekonomiska höger- och vänsterkanten, Lööf och Dadgostar, och det blir nog övermäktigt.
Ensam i mitten är också Annie Lööf en av få som inte har något emot ett extraval, ännu ett tecken på att ett sådant kan bli verklighet i september.