Privata familjehemskonsulenter, alltså bolag som likt Madickengården mot betalning hjälper kommuner att hitta familjehem att placera utsatta barn och ungdomar i, har varit tillståndspliktiga i snart sju år. Det vill säga, för att få starta en sådan verksamhet måste du ansöka om tillstånd från tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
I tillståndsansökan måste det tydligt framgå att bolagets personal har rätt kompetens och att ekonomin är i ordning. Sedan några år tillbaka görs också en ytterligare granskning, ett slags vandelsprövning, av dem som vill starta verksamhet.
Det innebär att lämpligheten hos dem i ledande ställning i det ansökande företaget granskas. Här granskas, enligt IVO: ”Vilja och förmåga att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt, Andra omständigheter av betydelse.”
Har någon i ledande ställning obetalda skatteskulder eller är kriminellt belastad blir det inget tillstånd – eller så ryker det innevarande tillståndet.
Tanken med tillståndsprövningen är god: i en verksamhet som ska hjälpa framför allt utsatta barn och ungdomar får det inte finnas några fula fiskar. De privata bolagen kan bidra med mångfald och fler placeringar, men de i behov av skydd och stöd ska inte fara illa.
UNT:s fortsatta granskning av Tris och Madickengården (22/3) visar att kontrollmekanismen inte fungerar. Trots att Madickengården har tillstånd för sin verksamhet har direkt olämpliga placeringar gjorts. Bland annat har en kvinna i behov av skydd fått boende hos en man som dömts till två års fängelse. Till samma familjehem ville Madickengården också skicka ett utsatt barn.
Som tur var upptäcktes missförhållandena av Karlskoga, den placerande kommunen, och därefter har både Karlskoga och Gävle sagt upp sina avtal med Madickengården. Men bolaget har fortfarande kvar sitt tillstånd och kan fortsätta erbjuda sina tjänster till andra kommuner.
De värsta lycksökarna försvann från branschen när verksamheten gjordes tillståndspliktig, men exemplet Madickengården visar att det uppenbarligen inte räcker – eller att kontrollen inte fungerar.
Rätt skött kan privata initiativ bidra till en mångfald och omfattning vad gäller boenden och familjehem. Sveriges kommuner skulle aldrig klara av att ersätta allt det som nu sköts i privat regi. Och även om de kunde det, är det inte säkert att deras alternativ skulle kunna erbjuda likvärdiga vårdinsatser.
Allt det betyder noll och intet om kontrollen brister. För kommunerna innebär det att de blir överfakturerade. Men de som verkligen betalar priset är de barn, unga och skyddsbehövande som inte får den hjälp de har rätt till.