Under tisdagen börjar Natos toppmöte i Litauens huvudstad Vilnius. Över 400 dagar efter att Sveriges riksdag först beslutade att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen är vi fortfarande inte medlemmar då Turkiet och Ungern ännu inte ratificerat vår ansökan.
Resan mot ett Natomedlemskap har blivit en följetong i media det senaste året. Hoppfulla uttalanden från svenska regeringsföreträdare har varvats med upprepade turkiska krav på lagändringar och utlämningar av personer med påstådda kopplingar till PKK.
Det verkar osannolikt att Sverige blir en fullvärdig medlem i Nato under mötet. Detta trots att vi har gått Turkiet till mötes på en mängd olika områden. Det är dags för regeringen ta på sig hårdhandskarna. Det senaste hotet mot medlemskapet är koranbränningarna. Röster har höjts för förbud och Utrikesdepartementet har fördömt handlingarna. Det är inte rätt väg att gå. Man kan såklart anse att det är provocerande och olämpligt, men det bör inte vara olagligt. Yttrandefriheten är en grundpelare i vår demokrati och det ska den fortsatt vara.
Försöken att smickra Turkiet under processen och förra årets överenskommelse vid toppmötet i Madrid har stuckit i ögonen på vissa. Kompromiss är del av alla förhandlingar men någonstans måste man stanna upp och utvärdera strategin. För varje dag som går blir det tydligare att ett strategibyte krävs av regeringen.
Man kan inte fortsätta gå på tå av rädsla att förhandlingarna drar ut på tiden, det har de redan gjort. Inte heller prestigen att ha varit den regering eller statsminister som avslutat förhandlingarna kan tillåtas styra processen. Det är dags att sätta hårt mot hårt och tydligt redogöra för sina röda linjer i framtida diskussioner. Rättsstatens principer och demokratin får inte bli offer i processen.
Det har gått mer än ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion och anfallskrig mot Ukraina påbörjades. Ryska hot har riktats mot Sverige sedan planerna på att gå med i Nato aktualiserades. Trots att Sverige i dag står utan det skydd Nato och dess medlemsländer kan erbjuda i händelse av krig så är det värt att lyfta frågan om vad vi är villiga att offra utan motstånd.
Sverige kommer att bli medlemmar i Nato, frågan är bara när. Är det då värt att urholka demokratin, begränsa yttrandefriheten och tumma på rättsstatens principer för att gå med några månader eller veckor tidigare? Att stå skyddade mot yttre hot är en överlevnadsfråga men det kan inte ske på bekostnad av demokratin.