I tisdags beslutade riksdagen om förändringar av åldersgränser i pensionssystemet, utan stora rubriker. Från och med 2023 ska man ha fyllt 63 år för att ta ut inkomstgrundad ålderspension och 66 år för att få garantipension. Det är steg på vägen mot den nya riktåldern för pensionen, som sannolikt ska bli 67 år från och med 2026.
Riktåldern är därmed tillbaka på samma nivå (67) som när folkpensionen infördes i Sverige 1913. Den stora skillnaden är att medellivslängden under det dryga seklet ökat med 26 år, från 56 till 82. Detta är vad debatten borde handla om, svårigheten med finansieringen då allt färre i yrkesverksam ålder ska försörja allt fler äldre. Men i stället för oro över framtiden går åtta partier till val 2022 på det dåliga utgångsläget, dagens ”usla pensioner”.
Varken regeringens eller fyrpartioppositionens förslag om höjningar av pensionen har fått stöd i riksdagen. Däremellan finns Centerpartiet som riktat kritik mot båda förslagen, samtidigt som intensiva förhandlingar fortsätter i den fem partier starka Pensionsgruppen.
På onsdagen avslöjade Expressen att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) kan backa från det så kallade Nooshitillägget och i stället höja garantipensionen med dryga tusenlappen till 10 000 kronor. Hurra, ropade genast vänsterpartisterna, som bara har intresse av att de lägsta pensionerna ska höjas.
Den höjda bottenplattan skulle innebära att garantipensionärerna i rasande fart närmar sig en inkomst, inklusive bostadstillägg, i paritet med låginkomsttagare och de som jobbat deltid. Det går stick i stäv med principen att livsinkomsten ska ligga till grund för pensionen.
Dessutom är inte garantipensionärer de ”fattigpensionärer” de ofta benämns som. En rapport från Finanspolitiska rådet (6/5) visade bland annat att den fjärdedel av pensionärerna som har lägst disponibel inkomst faktiskt ökar sin inkomst när de går i pension.
Även om andelen svenska pensionärer som är fattiga är lägst i hela EU (enligt samma rapport) finns det många äldre som har det mycket knapert ekonomiskt. Men principerna innebär också att till exempel dålig arbetsmiljö (som leder till att man tvingas sluta jobba tidigt) och dålig jämställdhet (deltidsarbete när barnen är små) inte ska kompenseras inom pensionssystemet.
En annan princip som bör hållas högt är att systemet ska vara transparent och lättöverskådligt. Mot den bryter samtliga åtta partier i sin iver att nå framgång i höstens val. De som ska bli pensionärer på 2030- och 40-talen kanske genomskådar populismen, men saknar ett trovärdigt alternativ - ett parti som står upp för hållbara pensioner.