I morgon hålls det parlamentsval i Iran. Eller val och val, den islamiska republiken är som bekant en diktatur. Det så kallade väktarrådet, som bland annat består av mullor, avgör vilka som får ställa upp som kandidater vid val. Många reformvänliga kandidater har även inför det här valet underkänts av rådet.
Sittande president Hassan Rouhani har förhållandevis starkt stöd hos den urbana medelklassen i Teheran, bland yngre och människor som velat få bort landets isolering mot omvärlden. Men det finns en besvikelse över uteblivna löften från Rouhanis sida.
Samtidigt är han också en påminnelse om att det inte finns ”demokratiska” kandidater som står mot de mer konservativa konkurrenterna. Som Liberalernas riksdagsledamot Fredrik Malm har uttryckt det är ”alla ledande makthavare i slutändan lojala med landets diktatoriska system och med den högste ledaren Ayatollah Khamenei”.
Regimen slår återkommande brutalt ner all form av opposition, oavsett vem som är president.
De senaste månaderna har varit turbulenta. Iran har stått på randen till krig med USA efter den dödliga drönarattacken på den iranska generalen Qassem Soleimani. När så det ukrainska flygplanet sköts ner förnekade regimen först att man hade något med kraschen – som dödade samtliga 176 ombord – att göra. Sedan tvingades Iran till slut erkänna att planet skjutits ned av misstag.
I höstas, under protesterna som började som en markering mot höjningen av bensinpriset, stängde regimen ner internet. Ännu en gång fängslades regimkritiker och säkerhetsstyrkor sköt skarpt mot försvarslösa demonstranter. Amnesty rapporterade (amnesty.org, 2/12 2019) att det avsiktligt skjuts mot obeväpnade demonstranter, och att säkerhetsstyrkorna sedan vägrar att lämna över kroppar till familjer. Dessutom kräver man pengar av anhöriga som betalning för den dödande kulan.
När Rouhani vann presidentvalet 2013 fick han ett mandat att ingå kärnavtalet och bedömare talade om att det väntade ”mer öppenhet mot omvärlden”. Nu är stämningen inte lika optimistisk. Morgondagens val överskuggas av de nedslagna protesterna och flygplanskraschen. Dessutom har USA:s sanktioner mot Irak slagit hårt mot hushållen och missnöjet gror.
Oavsett valresultat på fredag kommer problemen att bestå. Den som väntar på bättre tider får som sagt vänta länge till. Vem som än vinner kommer regimen att även fortsatt sprida oro i omvärlden, och skräck på hemmaplan.
I en tidigare version av texten stod det att det är presidentval i Iran, men det är alltså parlamentsval och ingenting annat. Beklagar det tidigare felet.