Fremskrittspartiets avhopp från den norska regeringen leder inte till regeringskris och nyval – Erna Solberg sitter kvar. Men det påverkar synen på borgerligt samarbete i Norge. Hoppet för Arbeiderpartiet och tidigare partnern Senterpartiet har ökat inför nästa års stortingsval.
Det kan också påverka svensk politik. Lita på att Ulf Kristersson (M) följer systerpartikollega Solbergs vedermödor. Hon tog alltså in ”dom” i regeringen och så gick det som det gick, eller? Precis som att svenska socialdemokrater en tid sneglat på sitt systerparti i Danmark, på hur Mette Frederiksen både lyckats vinna makten och trycka tillbaka Danskt Folkeparti, med hjälp av deras migrationspolitik.
Men det är svårt att direktöversätta norsk och dansk politik till svenska förhållanden, särskilt vad beträffar populistpartierna. Såväl Fremskrittspartiet som DF startades på 1970-talet som en folklig protest mot skatter och statlig styrning. Något nationalistiskt och främlingsfientligt ursprung, som Sverigedemokraternas, fanns inte. Invandringskritiken har hakats på under resan gång och finns det någon svensk motsvarighet är det snarare Wachtmeisters och Karlssons Ny Demokrati.
Populister är dock alltid populister och trivs bäst utanför lokalerna där besluten måste fattas. Under Siv Jensens partiledarskap har FRP tagit steget in i regeringen, men också gått från ett potentiellt 20-procentsparti till ett hälften så stort. DF har rönt samma öde i Danmark, där man var en del av regeringsunderlaget 2011-2019.
Jensen fick nog när den norska regeringen beslutade ta hem en kvinna som misstänks för samröre med den Islamiska staten (IS). Den direkta anledningen var att hennes barn var svårt sjukt, i cystisk fibros. Den interna FRP-kritiken var ändå stark. Regeringsbesluten fattas kollektivt, vilket i grunden passar populister illa. Siv Jensen insåg att det var dags att plantera om sitt parti i en jord där man slipper ta ansvar och där man kan växa igen.
SD-ledaren Jimmie Åkesson har aldrig behövt göra sådana överväganden, utanför som han fortsatt vara sedan SD kom in i riksdagen 2010. Det finns goda argument för det, då SD-politiken är så mycket mer än en stram migrationspolitik. Men det är ett faktum att det utanförskapet gynnat SD och sannolikt kommer att fortsätta göra det, till skillnad från de skandinaviska populistkollegerna.
Kristersson och Löfven lär fortsätta drömma om en norsk respektive dansk sidodörr, så att man slipper fatta obekväma beslut. Men när de vaknar till förstår de förhoppningsvis att svensk politik måste utformas i Sverige, efter en svensk verklighet.