Det har blivit en vana i västeuropeiska länder. Att politiska val inte ger tydliga svar på vad väljarna tycker, bara ökad förvirring. Traditionella maktpartier krymper ihop, tidigare allianser och samarbeten splittras. Nyval kan ge stora omkastningar, men utan att läget för den skull klarnar. En majoritet i parlamentet tycks fortfarande långt borta, liksom en ny regering.

Spanien gick i söndags till val för fjärde gången på fyra år. Och jämfört med senast, i våras, har läget för de gamla maktpartierna PSOE (Socialisterna) och konservativa PP (Partido Popular) ljusnat något. PSOE med premiärministern Pedro Sánchez är fortfarande klart största parti och PP tycks ha återhämtat sig efter korruptionsskandalen som fällde den konservativa regeringen i fjol.

Betydligt värre ser det ut för eventuella samarbetspartners. Vänsteralliansen Unidas Podemos har tappat var femte väljare sedan i våras och liberala Ciudadanos har nästan utraderats då fyra av fem väljare övergett partiet. Någon enkel regeringsbildning väntar inte för vare sig Sánchez eller PP:s Pablo Casado den här gången heller.

Samtidigt som diktatorn general Francos kvarlevor flyttas från jättemonumentet Valle de los Caídos utanför Madrid kliver högerextrema Vox fram som Spaniens tredje största parti med ett mer än fördubblat stöd i valet. Partiledaren Santiago Abascal sökte länge röster i den vanliga högerpopulistiska myllan innan han hittade frågan som gav honom det verkliga lyftet.

De stora partiernas undfallenhet mot katalanska separatister har legat dem i fatet. Vox har hela tiden drivit på för hårdare tag och fängelsedomarna mot de nio katalanska exledarna nyligen gav partiet rätt. De efterföljande upploppen i Barcelona under oktober underströk för många väljare att Vox linje är den rätta. Ena Spanien, förbjud separatistiska organisationer och uttryck som folkomröstningar, anser man.

Situationen känns som sagt igen från många länder, inte minst Sverige. Huvudalternativen blir breda samlingsregeringar eller mindre minoritetsregeringar där huvudmotståndaren lägger ned sina röster för att landet ska kunna styras. Risken med det är dels att ytterkanterna stärks ytterligare, dels ett demokratiskt underskott till följd av att ”ingen vinner”. Runt hörnet väntar nya regeringskriser och fler nyval.

Vad har det konservativa Galicien, det röda Andalusien och Katalonien egentligen gemensamt? Frågan är mycket större än en kommande regering eller budget i Spanien. Den handlar om demokrati, polarisering och splittring. Och inte bara i Spanien.