Vem vill inte komma åt bankernas övervinster? Moderate finansministern Anders Borg var på krigsstigen i början av förra decenniet. ”Jag tycker att det är provocerande”, sade han om räntemarginalerna (SvD 7/2 2012). Efter att banker räddats undan kreditförluster under finanskrisen hade vinsterna stigit igen, på bolånekundernas bekostnad.
Det blev ingen bankskatt den gången. Alliansregeringen nöjde sig med ett ökat kapitaltäckningskrav, att bankerna blev tvungna att ha en större ekonomisk buffert. Men förslaget om en bankskatt lever vidare. I helgen meddelade S-ledaren Magdalena Andersson att hon tänkte lägga fram skatten som ett utskottsinitiativ. Om riksdagen säger ja blir det en tillfällig skatt som betalas ut som ett kontant stöd nästa år till ”hushåll, barnfamiljer, pensionärer som kämpar just nu”.
Som toppolitiker kostar det ingenting att säga att man är ”provocerad”. Det används som ett sätt att visa empati, att man förstår. Förra vintern var det matvarujättarnas vinster som var provocerande, ända tills de inte var det längre. Som butiks- eller bankkund känner man bara en sak angående alla hot och halvkvädna löften: Det är provocerande.
Det kan finnas problem med konkurrens och oligopol, ett fåtal aktörers alltför dominerande ställning på en marknad. Men myndigheterna som bevakar de frågorna brukar inte ha något särskilt att säga just då politikerna går till storms. Det går alldeles utmärkt att handla i lågprisbutiker eller att byta bank. Att få eller (i fallet bankerna) nästan ingen gör det beror på andra saker. Personlig service och skydd mot bedragare, kanske?
Det finns en rad långsiktiga problem med att lyfta ut tio miljarder kronor från bankerna och smeta ut över befolkningen. Pensionärer och bidragstagare är de som klarat inflationskrisen bäst eftersom deras inkomster räknats upp. Medelklassens bolånetagare ser två faror med ett extra barnbidrag eller två. Dels kommer bankernas extra kostnader att läggas på dem i form av höjda avgifter, dels kommer deras nya konsumtionsutrymme att hejda den fallande inflationen.
Oppositionsledaren Magdalena Andersson vet detta. Hon vet också att riksdagen sannolikt åter säger nej till en bankskatt. Utspelet var helt riktad till Sverigedemokraterna som ska utmanas för att de inte ställer upp för ”vanligt folk”.
Matpriserna är på väg ned, snart följer räntorna efter. Det viktigaste är att ha jobb och en inkomst, det näst viktigaste är långsiktiga spelregler för ekonomin. Politiker som med darr på stämman ”vet hur man har det” får man ha överseende med. Det är knappt så att man orkar bli provocerad längre.