Politiken fast på arenan

Idrott kommer alltid att användas för att nå politiska syften.

Berömd protest. Peter Norman, Tommie Smith och John Carlos fick lida för sin protest mot hur svarta behandlades i USA.

Berömd protest. Peter Norman, Tommie Smith och John Carlos fick lida för sin protest mot hur svarta behandlades i USA.

Foto: Foto: AP

Ledare2016-08-05 00:45
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Bilden här intill är förmodligen den mest kända på temat idrott och politik. Även de som är födda långt senare än 1968 har någon gång sett bilden. Alla tre medaljörerna på 200 meter vid OS i Mexico hade pratat ihop sig om att protestera mot hur svarta behandlades i USA. Men brist på handskar gjorde att silvermedaljören, den vite Peter Norman från Australien, föreslog att Tommie Smith, guld, och John Carlos, brons, skulle ta var sin handske.

Domen mot de tre blev hård. Amerikanerna blev mordhotade och Peter Norman utstött ur landslaget. Först många år senare fick de upprättelse.

Detta och en hel del annat berättar Hanna Lager i en utmärkt artikel om varför idrott och politik hör ihop, publicerad i förra veckans nummer av Tidningen NU. Och skulle inte de exempel hon räknar upp räcka, börjar i dag ett nytt.

Årets olympiska sommarspel är knappast förskonat från kopplingar mellan idrott och politik. För att inte riskera att bli utbuad under invigningsceremonin har landets tillförordnade president Michel Temer övertalats att tala så kort som möjligt. De tidigare presidenterna Dilma Rousseff och Lula da Silva tänker bojkotta invigningen som föregåtts av ett betydande antal skandaler. Fast kopplat till just OS handlar det mest om ekonomiska sådana.

Det finns svenska exempel också. Inför riksdagsvalet 1985 när Socialdemokraterna låg lite risigt till, hände det sig några veckor före valdagen att den till Monaco utflyttade Björn Borg utnämndes till svensk turistambassadör och flyttade hem till Sverige igen. Att det var si och så med själva skattskrivningen talades det inte om. Men för regeringen Palme var det en fjäder i hatten. Apropå Borg så spelade han i Davis Cup-matchen mot Chile i Båstad 1975. Den gången försökte faktiskt myndigheterna hålla tennisen borta från politiken. Men det gick sisådär.

Och det finns gott om idrottsmän som gjort politisk karriär efter den idrottsliga. I Sverige har vi ett ganska färskt exempel i Thomas Bodström. Mera känd som politiker är naturligtvis Uro Kekkonen, finsk mästare i stående höjdhopp.

Men det är okontroversiellt. Att personer med olika erfarenheter ger sig in i politiken borde snarare vara eftersträvansvärt. När man talar om motsatsen, att idrott och politik inte hör ihop, handlar det om att idrott i någon form används för att uppnå politiska syften. Bojkotter, mutor, fusk är flitigt använda instrument. Och även om idrottsmän i gemen gärna vill hålla politiken på avstånd, kommer de aldrig att lyckas.

Idrottsmän representerar sitt land på gott och ont. Minns ishockey-VM 1972 i Prag. Sovjetunionen var rimligtvis fortfarande världens främsta hockeynation, men Sovjet var också det land som invaderat Tjeckoslovakien några år tidigare. Tjeckernas guld det året var lika mycket politik som idrott. Några månader senare ägde sommar-OS rum i München där 11 israeliska idrottsmän mördades. Och det berodde inte på israelernas idrottsliga prestationer.

Vi får innerligt hoppas att årets olympiska spel förskonas från sådana dåd. Men politiken kommer idrotten aldrig att slippa.

Jan Fröman

Läs mer om