“Nu har polariseringen tagit hans liv”, twittrade SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Youcefi efter att en polis dött vid stormningen av Kapitolium. Det var slarvigt uttryckt och han påpekade snabbt att det självklart inte är “polarisering som dödar, det är människor”, men att han ville göra en poäng av vad “polariseringen i USA lett till”.
Men är det verkligen polariseringen som lett till våld, ens bildligt talat? Tydligt är att polarisering, eller djupa åsiktsskillnader, har många nackdelar. Men det har alternativen till den också. Just bristen på politiska konfliktytor, bristen på polarisering, har använts som förklaring till populismens och extremistiska framgångar.
Dessutom är det ofta otydligt vad vi menar att med polarisering. Begreppet är lätt att ta till, men svårare att konkretisera. Ibland används "åsiktskorridorer" synonymt med polarisering, också det med negativ klang. Begreppet åsiktskorridor populariserades 2013 av statsvetaren Henrik Ekengren och syftade ursprungligen till att beskriva det faktum att vissa frågor har relativt brett stöd hos allmänheten men sällan tas upp i den offentliga debatten.
Med tiden har tolkningen av begreppet förändrats, och har alltmer kommit att syfta på svårigheten att vädra vissa åsikter – oberoende av förankring bland folket – av rädsla för konsekvenser och kritik.
Men är det verkligen så farligt med åsiktskorridorer? Människor delar naturligt in sig i åsiktskorridorer, eller på akademiska: gruppinducerad attitydpolarisering. En grupp som diskuterar politik blir mer åsiktshomogen inom gruppen. Åsikterna inom gruppen kan därför sägas ha bred förankring, men samtidigt distanserar gruppen sig mer och mer från andra åsiktsgrupper i samhället. Det är alltså en typ av polarisering.
Åsiktskorridorerna i sig är dock både djupt mänskliga och kan i längden bidra till åsiktspluralism. Att få förkovra sig i fred i olika idéströmningar är bra. Så länge det finns tillräckligt många åsiktskorridorer är det egentligen bara ett uttryck för ett samhälles åsiktspluralism.
Därför borde inte begrepp som “polarisering” och åsiktskorridorer ha en entydigt negativ klang, eftersom det då används för att tona ned legitima åsiktsskillnader.
Det märks inte minst i debatten om huruvida den före detta Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Många som vill se ett nytt högerblock målar upp en bild av att det enda Januaripartierna har gemensamt är att de inte gillar SD.
Som om liberalers ovilja att samarbeta med SD skulle handla om polarisering och inte är en följd av djupa ideologiska konflikter på stora och viktiga områden som migrations- och kriminalpolitik.
Polariseringen i sig är inte ett demokratiproblem. Djupa åsiktsskillnader kan tvärtom vara bra för den politiska utvecklingen. Detsamma gäller inte populismens framgångar.