Förslaget om statsbudget för 2025 lades på riksdagens bord på torsdagsförmiddagen. Plötsligt var det 2006 igen. ”Vi har gjort mycket för att stärka hushållen”, sade finansministern Elisabeth Svantesson (M). ”Ett hån mot vanligt folk”, kommenterade skuggfinansministern Mikael Damberg (S). Det är faktiskt ganska uppfriskande.
Det har ju passerat ett antal mandatperioder där partiideologin fått komma i andra hand. En samlingsregering mot SD (Decemberöverenskommelsen) följdes av en S-regering som försvarade skattesänkningar för de högsta inkomsterna (Januariavtalet). Därpå följde hantering av pandemi, energikris och rusande inflation vilket minskade utrymmet för den traditionella partipolitiken.
Med pengar i kistan visar nu M/KD/L-regeringen vad de vill prioritera, alltså att sänka skatten. Man tar då till den gamla favoriten från allianstiden, jobbskatteavdraget. Dessutom försvinner den förra regeringens avtrappning av avdraget för högre inkomster.
Framgångsreceptet är givet då avdraget träffar låg- och medelinkomsttagare. Miljoner svenskar upptäcker snart att man fått mer att röra sig med. Kritiken att högre inkomster får en större sänkning i kronor räknat kan man ta lätt på. Socialdemokraterna har aldrig rullat tillbaka ett enda jobbskatteavdrag, ett tecken så gott som något för den historiska framgången för borgerlig skattepolitik.
S försöker nu med argumentet att uppräkningen av gränsen då man ska betala statlig skatt enbart träffar ”de rika”. Och det är sant att inga breda löntagargrupper betalar statlig skatt. Men argumentet i sig är lika juste som att berömma sig för satsningar på bidrag till svaga grupper i inflationstider. Prisbasbeloppet är det oberoende mått det är och lämpar sig mycket dåligt för politiska utspel.
Tidöregeringen kommer att ha en del att stå till svars för i det kommande valet. Hanteringen av energi- och klimatkrisen lämnar en hel del i övrigt att önska. Det tredje försöket att lappa ihop trovärdiga klimatmål med höjd reduktionsplikt inger inte förtroende. Det väljarna kommer att ta med sig från de här fyra åren är ett ständigt hattande med stöd och skatter på energiområdet, samtidigt som man inte kommit en millimeter närmare vare sig ny kärnkraft eller havsbaserad vindkraft.
En lärdom för regeringspartierna är att det är SD:s inflytande som skaver mest, som lämnat ministrarna svarslösa. Hoppet står till några år med sund ekonomisk utveckling, mer pengar i plånboken och färre stora kriser. Då kan valet 2026 handla om ekonomi, värderingar och en hållbar utveckling. Partipolitiken är så välkommen tillbaka.