Men just detta har skett inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, i Skåne. En grupp personer som snarare framstår som extrema islamister än som demokratiska socialister har lyckats ta kontroll över distriktet. Kvällsposten i Malmö berättar om antisemitiska, homofoba, kvinnofientliga och våldsbejakande uttalanden. Till allt annat har en av de aktuella personerna arbetat för Egyptens utrikesdepartement.
SSU centralt har aviserat kraftfulla åtgärder. Samtidigt är uppgifterna motstridiga om vad SSU:s förbundsordförande Philip Botström känt till om situationen. Det får naturligtvis inte råda något som helst tvivel om var de ledande företrädarna för partier och ungdomsförbund står i frågor som dessa. Och det handlar inte bara om ett parti, utan om flera.
Den så kallade Kaplan-affären 2016 handlade om att dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) och andra personer visat sig ha kopplingar till det turkiska regeringspartiet AKP och till den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna. Kaplan fick avgå, men det hade varit lika naturligt om Gustav Fridolin, som backat upp hans karriär inom MP, också hade avgått.
Moderaterna hade under en period en riksdagsledamot med djupt konservativ islamistisk profil och märkliga åsikter om kvinnors och mäns rättigheter i samhället. En liberal lokalpolitiker i Malmö stängdes av under valrörelsen, misstänkt för utfall mot judar och armenier på sociala medier. Och de två nämndemän i Solna som tvingades lämna sina uppdrag i våras satt på centermandat.
Här finns ett mönster, men det handlar inte om borgerliga och rödgröna utan om en naivitet inför personer som kan ha helt andra syften än de normala med att ansluta sig till ett politiskt parti. Mångfald är bra, men i demokratiska partier måste medlemmar och förtroendevalda ha en demokratisk grundsyn.
Håkan Holmberg