Liksom ”hemma i Sverige” finns det ”hinder för kvinnor” i Saudiarabien, sade statsministern till Expressen i en kommentar till sitt besök i Saudiarabien. Hinder som hinder, så att säga.
Hindren i Sverige exemplifierade Stefan Löfven med brist på fungerande äldreomsorg som gör att kvinnor går ned på deltid eller slutar arbeta. Och ingen kan gärna förneka att det är ett hinder som verkligen existerar. Det finns en rad andra exempel.
Men Saudiarabien är ett land där kvinnor inte betraktas som självständiga medborgare utan som bihang till sina män eller till manliga anhöriga. Kvinnor kan inte öppna bankkonto, skaffa pass, röra sig fritt i samhället eller köra bil. Kvinnors ord väger inte lika med mäns i en rättegång. Män får automatiskt vårdnaden av barnen vid en skilsmässa. Kvinnor får inte ens vistas utomhus utan att täcka sig.
Könsapartheid är ett uttryck som ofta används om det saudiska systemet. Inte i något avseende kan förhållandena i Sverige jämföras med dem som råder i detta kungarike som i alla avseenden styrs av extremt rigid tolkning av islam. Att halva befolkningen är omyndigförklarad på grund av sitt kön är något helt annat än att kvinnors ambitioner i förvärvslivet kan begränsas av brister i äldreomsorgen.
Förmodligen anade Stefan Löfven själv att han trampat i klaveret. För i en ny kommentar till Expressen tio timmar senare sade han att han inte hade gjort någon jämförelse mellan Sverige och Saudiarabien. Men det var ju naturligtvis precis det som han gjorde.
Och varför? Sverige bör ha diplomatiska förbindelser också med Saudi-arabien. Frågan om vilken typ av affärskontakter vi bör ha med detta land är en debattfråga – många anser som bekant att vapenexport till den saudiska diktaturen borde vara utesluten.
Men inte ens om man anser att vapenexport ska kunna förekomma eller om man av artighetsskäl vill undvika att kallas Saudiarabien för en diktatur så finns det någon anledning att börja jämföra samhällssystemet och kvinnors ställning i detta land med förhållandena i Sverige. Ändå uttryckte sig statsministern som om det handlade om ”hinder” som i princip var desamma i båda länderna.
Fanns det ingen i statsrådsberedningen som kunde varnat för frågor av detta slag? Kanske utarbetat några förslag till svar och repliker som kunde vara användbara om de ofrånkomliga frågorna om bland annat kvinnoförtrycket kom upp? Tydligen inte.
Besöket tycks inte ha varit förberett alls, mer än i de delar som gäller affärskontakterna. Och kanske var det insikten om detta som gjorde att det annonserades så sent att det blev svårt för journalister att skaffa visum. Ska man besöka diktaturer så ska man hålla på sin egen och sitt lands värdighet. Det gjorde inte Stefan Löfven.
Håkan Holmberg