Efter tisdagens presentation av statsbudgeten diskuterades som vanligt bristen på satsningar, att de miljarder som lagts på olika områden inte kommer att räcka till. ”Nedskärningar i tiomiljardersklassen på svensk välfärd”, kommenterade exempelvis Vänsterpartiets Ali Esbati, trots totalt tio miljarder kronor i ökade statsbidrag till kommuner och regioner nästa år.
Snart kommer 290 kommun- och 21 regionfullmäktige att debattera budgeten för 2023. På de allra flesta håll kommer oppositionen att hävda att det ”saknas resurser”. Men den verkliga oron på 2020-talet borde vara hur satsade skattepengar ska kunna resultera i att nya lärare, poliser, socialsekreterare och sjuksköterskor till slut kan anställas.
Några exempel från årets budget: Av ett riktat statsbidrag på 1,6 miljarder kronor ska den stora merparten gå till nya speciallärare. Men enligt en beräkning av Lärarnas Riksförbund i fjol saknas redan omkring 5 000 speciallärare i landet. Bristen är enorm, särskilt i skolor i utsatta områden, vilket bland annat lett till att hjälpen kommit först i högstadiet.
Den nya regeringen prioriterar rättspolitiken extra hårt. Förutom mer personal i hela rättskedjan, från poliser till domare, ska det förebyggande arbetet stärkas, vilket kommer att kräva fler socialsekreterare. I alla dessa personalgrupper råder mer eller mindre brist, periodvis akut sådan.
Om rättskedjan fungerar som den ska och de hårdare straffen sedan ska verkställas, kommer frågan om var de dömda brottslingarna ska sitta. Överfulla häkten och fängelser ska byggas ut, till 10 000 platser 2030, vilket ändå är det minsta problemet. Det kommer att krävas betydligt mer personal i kriminalvården. ”Man kan få in personer som inte är tillräckligt stabila”, varnar förre generaldirektören Lars Nylén (Fokus 9/11) om utbyggnaden går för fort.
Lärare och polis är två yrkesgrupper där personalbristen diskuterats i decennier. Ett antal regeringar av olika färg har gjort åtskilliga försök att skruva på löneutvecklingen, själva lönenivån, utbildningarna eller organisationen. Ännu är man inte framme, även om rollen som det största bristyrket övertagits av sjuksköterskorna (och barnmorskorna).
Skulle ytterligare ett antal miljarder från Ali Esbati leda till att tusentals nya sköterskor rättar till namnskyltarna och anmäler sig till tjänstgöring framåt våren? Givetvis inte. Det är lätt att vräka ur sig miljarder till välfärden, men betydligt svårare att se till att välfärdstjänsterna levereras. De levereras av någon annan. Den verkliga ödesfrågan är om denna någon inte längre vill göra det.