EU-kommissionen lade våren 2017 fram ett förslag på fler öronmärkta pappamånader som en del i den sociala pelaren som är tänkt att stärka medborgarnas sociala trygghet. Direktivet innebär att varje förälder garanteras minst fyra månaders ledighet med ersättning som lägst i nivå med landets sjuklön. De fyra månaderna kan tas ut när som helst tills barnet fyllt tolv år, och en av de fyra månaderna ska kunna överföras till den andra föräldern. Detta antas leda till ökad jämställdhet.
Det nuvarande EU-direktivet för föräldraledighet är också fyra månader för varje förälder, men det är möjligt att överföra alla månader utom en till ena föräldern. Vår svenska föräldraförsäkring är striktare än så, med tre månader som inte kan överlåtas, och därför märker vi inte av EU-direktivet.
Att EU vill lägga sig i medlemsländernas socialpolitik är inget nytt, men icke desto mindre ett övertramp. Hur goda avsikterna än må vara måste länderna få lagstifta om föräldraledighet på egen hand. Det finns också ett starkt stöd för ländernas självbestämmande inom EU, varför tidigare förslag om utökad föräldraledighet har dragits tillbaka. Men från svenskt håll ser nu de rödgröna och Liberalerna sin chans att tvinga ned hela EU i vårt begränsade jämställdhetsformat.
Det är lätt att få intrycket att om EU inte tvingar fram föräldraledighet kommer inga pappor att vara hemma med sina barn. Men så ser verkligheten inte ut. Många familjer har ett intresse av att båda föräldrarna utnyttjar sin ledighet, eftersom pappor faktiskt vill umgås med sina barn och det dessutom är fördelaktigt för ekonomin om mamman kan jobba mer.
Men i vissa familjer är en sådan uppdelning inte möjlig. Konsekvensen av en individualiserad föräldraledighet blir då att dessa barn får mindre tid hemma med någon av föräldrarna och måste börja på förskola tidigare. Det liberala och mest barnvänliga vore alltså att låta familjerna dela upp dagarna själva.
Att hindra EU från att tvinga på medlemsländerna delad föräldraledighet är inte bara viktigt för den enskilda frågans skull, utan också för att stoppa den socialpolitiska trenden. Unionen ska handla om öppenhet och samarbete länderna emellan, inte om att skapa en alleuropeisk välfärdsstat.