Kontantanvändningen i Sverige minskar. Därför utreder Riksbanken sedan ett par år nya betalningsalternativ. Ledspåret är en så kallad e-krona, alltså en digital valuta med samma funktioner som den kontantbaserade.
Riksbanken anser att e-kronan behövs för att uppnå sina två politiska mål: prisstabilitet och ett effektivt betalningssystem. I senaste numret av Ekonomisk Debatt (5/2019) förklarar vice riksbankschef Cecilia Skingsley, ansvarig för e-kronan, bakgrunden till projektet: ”en önskan om att bibehålla några av kontanternas viktiga funktioner även i en digital framtid.” Man oroas för att tilltron till penningsystemet ska falla ifrån när kontanterna försvinner.
Pengar har tre funktioner: som betalningsmedel, värdebevarare och räkneenhet. Det är en outtalad överenskommelse att alla tror på kronans värde för att den ska fungera.
Men att betala, alltså att överföra värden mellan olika parter, bygger inte psykologiskt på att kontanter existerar. Det går i dag utmärkt att skicka summor avrundade till hundradels kronor, fastän ettöringen försvann 1972.
Enligt SCB har Sverige mellan 1831 och 2018 bara haft en period med rejäl inflation, mellan 1915 och 1919. Sedan dess har kontantanvändningen rasat. Kronans ställning som betalmedel och räkneenhet är ändå orubbad, och Riksbankens våndor beror mest av låg inflation.
Att införa en e-krona för att hantera inflationen i en digital värld verkar mer som ett svepskäl för att Riksbanken ska bevara sitt institutionella monopol på pengautgivning, som man fick för sedelutgivning år 1904.
Skingsley menar att ”privata bankpengar” inte är ett lika seriöst alternativ som statligt utgivna. Det är dock just vad den tilltänkta tekniken, blockkedjor, bakom en e-krona erbjuder: decentraliserade, säkra och spårbara överföringar för alla.
I början av 90-talet överlät Riksbanken kontanthantering till bankerna. De utvecklade ett mer effektivt system, Swish, som i dag accepteras av de flesta. Varför skulle privata alternativ vara värre i dag än då?