Pandemiåret har för många blivit en transportsträcka fylld av sorg. Runt 14 000 svenskar har dött med viruset, och ännu fler har förlorat en anhörig. För många har året präglats av ensamhet, för andra har livsverk gått i spillror. Det har varit ett limbo-år där livet satts på paus, men inte sorgen.
Inte helt olikt påskafton, som egentligen är helt fel dag att fira den kristna påsken. Enligt det Nya Testamentet händer ingenting särskilt på påskafton. Jesus korsfästs på fredagen, och återuppstår två dagar senare. Lördagen är mest en transportsträcka däremellan, fylld av sorg och existentiella frågor: Vad är meningen med det som hänt? Är jag ensam i min sorg?
Frågorna liknar dem som aktualiserats under pandemin. Steget från “Undvik onödiga resor” och “umgås bara med de närmsta” till den mer existentiella frågan “Vad är någonsin nödvändigt, egentligen?” blir i pandemitider förvånansvärt kort.
Därför är det inte konstigt att pandemin och isolering har blivit en nästintill global existentiell kris. “Coronapandemin verkar ha lett till en kollektiv uppgörelse med våra värderingar, livsstilar och mål”, skrev Time Magazine förra året (29/12-20).
Det limbo-år pandemiåret varit skapar en grogrund för att drastiskt förändra sitt liv. Det menar psykiatrikern Jacqueline Gollan vid Northwesternuniversitetet i USA. Känslan av att inget händer gör att man vill få saker att hända. Därför tas fler och fler livsavgörande beslut i pandemin.
Till exempel har amerikanska juvelerare rapporterat om att försäljningen av förlovningsringar dubblerats under 2020; pandemin har fått människor att omvärdera sina relationer. Den har också fått människor att omvärdera hur de bor, eftersom fler och fler av dygnets timmar har tillbringats i hemmet. Viljan att flytta ökar då, och bostadspriserna likaså.
Men den existentiella krisen handlar inte bara om att våra livsbeslut har förändrats. Det har också gjort människor mer medvetna om sin dödlighet. “Folk inser att livet är kort, och de omprioriterar”, sa Gollan till Time.
Pandemin har fått oss att tänka mer på det existentiella. Kanske innebär detta existentiella uppsving med frågor om meningen eller nödvändigheten med livet även att vi kommer att behöva mer andlighet. Andlighet innebär inte att man vänder sig till kristendom, eller ens religion. Men ibland räcker det med konceptet religion för att finna tröst i existentiella gåtor.
Själva uppkomsten av religion är nämligen en påminnelse om att vi inte är ensamma i våra svårigheter att hantera det existentiella. Religion när den är som bäst är ett sätt att känna samhörighet med miljontals människor man inte känner. Den påminnelsen behövs särskilt under en global pandemi.
Jesus säger: “Ni skall vara bedrövade, men er sorg skall vändas i glädje” (Joh 16:20). Påskafton är som pandemiåret. En transportsträcka av sorg som ska vändas i glädje.