Coronaviruset har präglat året 2020. Förutom en hög medvetenhet om smittspridning och hälsa i allmänhet har det påverkat våra beteendemönster, konsumtionsvanor och vår kultur.
Det är inte första gången rädsla och risk för sjukdomar har påverkat våra samhällen. Sättet på vilket vi inreder våra hem präglas till exempel av tidigare smittspridningsrisker.
Före 1900-talet var till exempel garderober ovanligt, och kläder hängde man i stället på fristående klädhängare. Man trodde att damm spred virus och började därför bygga garderober. Då blev det lättare att städa och därmed att sänka risken för smittspridning. Det lär också vara en av orsakerna till den minimalistiska inredningstrenden.
Det faktum att vi kaklar våra kök har liknande bakgrund. Trenden började på sjukhus i slutet på 1800-talet för att man tydligare skulle kunna se smuts och lättare kunna städa. Restaurangbranschen tog snabbt efter. Kaklet gav gästerna en känsla av trygghet från smitta och blev därigenom ett sätt att locka kunder. Det blev en del av vår kultur och ingen tänkte längre på att smittspridning var huvudorsaken till kaklet.
Redan nu vet vi att coronapandemin påverkar hur vi organiserar våra samhällen, även bortom hälsoaspekter. Ett exempel är att fler verkar vilja flytta ut från storstäderna (DN 28/12). Samma trend märks i Uppsala län, där priser på villor i Uppsala kommun har sjunkit medan villapriserna har ökat i till exempel Heby och Tierp de senaste månaderna (UNT 8/12). När fler kan jobba hemifrån lockas de också ut från staden.
Även hur vi inreder förändras av pandemin. Designhistorikern Lloyd Alter förutspår till exempel att vestibulen kommer att göra comeback, denna gång med ett handfat direkt vid ingången i våra hem (Architectural Digest 31/3).
Pandemin kan också förändra hur städer planeras. Som ledarsidans krönikör Kersti Kollberg skrev (11/12) finns det en risk att flera av Uppsalas funktioner flyttar ut från stadskärnan när coronapandemin gör att fler väljer bil framför kollektivtrafik. Syftet med stadskärnan kan därmed komma att ändras. På vilket sätt återstår att se.
Allt i samhället kommer inte att förändras eller förnyas, men mycket kommer att göra det.
Och med tiden kommer vi att ha glömt bort varför.
Små och stora detaljer i vår omvärld kommer att vara en följd av nedstängningar, rädsla för smittspridning eller fysisk och social distansering. Även våra trauman blir del av oss som personer, och globala trauman blir en naturlig del av våra samhällen. Snart kommer ingen att reflektera över varför handfatet står i hallen eller stadskärnan saknar affärer. Det kommer rentav att ses som det mest självklara sättet att organisera samhället på.
Även när pandemin är över, kommer vi alltså att fortsätta leva med den.