Efter att statsminister Stefan Löfven lämnat in sin avskedsansökan på måndagsmorgonen vidtog spekulationer av gigantiska mått. Kunde möjligen ”C-rebellen” Helena Lindahl driva igenom ett regeringsskifte med minsta möjliga marginal? Skulle Annie Lööf avvika från sitt mittenrike i utbyte mot ”färre skattehöjningar” från V eller lite skogspolitik från M?
Kristersson sade snart att han var ”beredd att över”, allt annat vore tjänstefel. Men varför skulle han vilja bilda en regering med skakigt underlag nu, ett drygt år före valet? Varför skulle han vilja se de nyblivna vännerna i Liberalerna fortsätta slita varandra i stycken internt? Varför skulle han avstå från att fortsätta titta på när socialdemokrater och vänsterpartister gör samma sak? Och varför skulle han redan nu, ett år för tidigt, spela ut SD-kortet och visa exakt hur inflytandet från dessa extremister skulle kunna se ut?
Med Löfven kvar vid rodret ett år till kan liberaler, moderater, kristdemokrater och centerpartister se ännu mer borgerlig politik bli verklighet. Januariavtalet var bara början. Annie Lööf kommer att kräva betydligt mer för att tolerera Löfven en gång till. Sedan kommer budgetprocessen i november/december som kan resultera i ett ja till M/KD-förslaget till statsbudget för valåret 2022, alternativt till nya avtal och överenskommelser.
V-ledaren Nooshi Dadgostar framstod som en hjälte i samband med förra veckans misstroendevotum. Men glorian riskerar att hamna på sned när de tre miljoner hyresgästerna upptäcker vilken politik agerandet lett till för deras del, samtidigt som den dysfunktionella hyresmarknaden består i alla delar. Löfven behövde fyra år i regeringsställning för att splittra alliansen. Kristersson kan efter fyra år till ha åsamkat lika stora skador på den rödgröna sidan.
Talmannen Andreas Norlén inleder nu sitt arbete med föreslå statsministerkandidater, men utan den fryntlighet och det tålamod som präglade processen hösten 2018. De allvarstyngda orden kommer att avlösa varandra när partiledarna kommer ut från mötena. Det kommer att talas om pandemin, det bästa för landet och nödvändigheten i att ha en regering – samtidigt som de allra flesta har valet 2022 i tankarna.
Det finns förstås en möjlighet att samtalen blir resultatlösa, att vi går till nyval. Matematiken, logiken, löftena och låsningarna tyder till och med på att så blir fallet. Men då har man inte räknat med utsikterna till maktskifte 2022, bara man låter Löfven driva sitt omöjliga överlevnadsprojekt ändå in i väggen, så till den grad att det kan bli svårt för vänstern att resa sig igen.