Visst, att jämföra asylaktivisten Elin Ersson, som genom att vägra sätta sig ner i sin flygstol hindrade utvisningen av en man till Afghanistan, med medborgarrättskämpen Rosa Parks är kanske inte helt välfunnet. Sverige år 2018 är inte som 1950-talets USA. Och för den som vill protestera mot utvisningarna till Afghanistan, finns andra tillvägagångssätt. Men, å andra sidan. Den oerhörda indignationen över Erssons civila olydnad framstår, milt uttryckt, som en smula överdriven.
Expressens ledarsida vill att åklagare ska pröva handlingen som luftfartssabotage – ”asylaktivister ska inte få sabba flygtidtabellen”, dundrar kvällstidningen (25/7). Expressen tycker alltså att Erssons agerande hamnar i samma kategori som kapning och andra handlingar som kan framkalla fara för säkerheten på ett flygplan.
Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, som helt verkar ha missat partiledningens önskan om en vuxen samtalston, slår på Twitter tvärsäkert fast att Ersson borde dömas till 6 månaders fängelse (trots att det inte är klarlagt ännu om hon verkligen har begått ett brott).
Det har också lagts Elin Ersson till last att den 52-årige man, vars utvisning hon hindrade, är dömd för misshandel i Sverige. ”Skulle ungdomar demonstrera när 52-årige Gurra åker i finkan för misshandel?” frågar sig David Lindén, ledarskribent på Nerikes Allehanda. Som om det var misshandelsdomen Ersson protesterade emot, och inte det faktum att Sverige, trots säkerhetsläget, deporterar människor till Afghanistan.
Slutligen har många upprörts över att Ersson filmat sin aktion. ”Vad är viktigare? Sakfrågan eller att posera?” undrar Anela Murguz på Borås Tidning. Tja, att vilja att ens politiska budskap ska få spridning är nog inte Ersson ensam om.
Civil olydnad är ett långt ifrån oproblematiskt medel för politisk förändring. Men indignationen över en person som vill stoppa utvisningar till vad hon tror är en säker död, har saknat alla proportioner.