Kommunfullmäktiges ordförande Eva Edwardsson har rätt. Beslutet att varken låta kalla till extra fullmäktigesammanträde eller ta upp frågan om konstmuseet på ordinarie sammanträdet 22 mars är juridiskt riktigt.
De 40 fullmäktigeledamöter som begärt extra fullmäktigesammanträde har visserligen rätt att göra just det. Men ett sammanträde behöver också ett ärende att behandla, och ett sådant ärende existerar inte i nuläget. Beredningen av ärendet konstmuseet är nämligen ännu inte avslutat. Och rätten att kräva ett nytt sammanträde återföljs inte av en rätt att också väcka ärenden – ett extra kf-sammanträde skulle alltså bli ett möte utan agenda.
Så när kommunfullmäktiges presidium avslår begäran om ett nytt sammanträde, agerar de formellt korrekt och sätter åter fokus på det verkliga problemet, att S, L och V inte vill väcka ärendet i kommunfullmäktige eftersom de vet att de skulle förlora där.
Slottetförespråkarna har de formalistiska argumenten på sin sida. Men det är omöjligt att inte leka med tanken: Var hade ärendet avgjorts om också MP eller kanske M ställt sig bakom förslaget? Hur mycket Erik Pelling (S), Mohamad Hassan (L) och Tobias Smedberg (V) än skrubbar med sina argument, kan de inte få bort lukten av maktpolitik. Det är sannolikt därför upprördheten hos de andra partierna är stor. Det handlar inte bara om en åsiktsskillnad i sakfrågan, utan lika mycket om hur hela ärendet har hanterats.
Det är uppenbart att längtan efter att äntligen få sätta spaden i marken, att avsluta ännu en Uppsalalångbänk är stor. Men agerandet från kommunstyrelsemajoriteten är ändå svår att förstå. Om det inte finns ytterligare realpolitiska aspekter att beakta.
Frågan kommer ju förr eller senare att landa på kommunfullmäktiges bord. Och om ingenting radikalt sker kommer förslaget om ett nygammalt konstmuseum på Slottet att röstas ner. Varför inte lika gärna ta det nederlaget nu i stället för efter år av arbete på förslaget till en kostnad av, får man anta, åtskilliga miljoner?
Svaret är nog, tyvärr, maktpolitik. Förhoppningen är sannolikt att något av partierna i fullmäktige byter sida under resans gång eller att den nuvarande Slottsoppositionen inte orkar stå emot när de står inför fullbordat faktum om något år.
Det var förmodligen formellt rätt att vägra ett extra sammanträde, men det sammanfaller olyckligt med de tre partiernas användande av rent organisatoriska argument för att slippa ett nederlag i fullmäktige. Frågan måste återigen ställas: Är det verkligen värt att köra över folkviljan för detta?