Det bästa med Moderaternas rapport om Akademiska sjukhuset (se dagens UNT Debatt) är att den gjorts och att den finns. Den eviga frågan om hur ett storsjukhus ska styras kommer inte att få ett svar den här gången heller. M-förslagen är inte på något sätt omvälvande men problematiseringen av fyra konkreta områden har definitivt ett värde i sig.
Ett sjukhus med en professionell styrelse är en gammal dröm som får liv med jämna mellanrum i Uppsala. Man vill komma ifrån systemet med politiker som sitter på dubbla stolar. Vinnaren i regionvalet tar hand om ordförandeposten i regionstyrelsen, medan gruppledaren i något mindre stödparti får ta hand om sjukhusstyrelsen. Förloraren bland vinnarna, så att säga, och ordningen är satt.
Med ”professionell” ska inte förstås världsvana spjutspetsar från finanssektorn. Karolinska sjukhuset brukar pekas ut som ett föredöme av förespråkarna (i Göteborg och Skåne styr också politiker). Men Karolinskas styrelse är och förblir en parad av gamla sjukhus- och landstingsdirektörer samt fackliga representanter.
Ett annat väl beprövat M-förslag är en återgång till en modell med beställare och utförare. Landstinget har haft det tidigare i Uppsala, liksom kommunen. Vill man säga något vänligt om den modellen är det att den är bra i teorin, en tydlig uppdelning mellan politik och produktion. Men komplexiteten, därmed också insynen och det demokratiska underskottet, vill egentligen ingen ha tillbaka.
Det lägst hängande äpplet i Ackisträdet är ersättningsmodellen för vården. M vill utreda hur ersättningen, som är fast i dag, bättre kan kopplas till kvalitet och resultat. Vilket förstås borde ha gjorts för länge sedan. Vårdbehovet kan aldrig planeras fullt ut och dagens system är som gjort för obehagliga ekonomiska överraskningar.
Makthierarkin i vården liknar inte det övriga samhället. Den framgångsrika specialistläkaren eller forskaren underordnar sig inte automatiskt den som valt en chefskarriär, eller en politiker för den delen. Här finns en av många förklaringar till att storsjukhuset är så svårstyrt, att till synes oförklarliga mångmiljonunderskott uppstår regelbundet varje höst.
Akademiska sjukhuset är världsledande, konstaterar M. Men borde kunna bli världsbäst. Kanske som ett offentligt ägt bolag? Frågan borde utredas, anser man. Men skulle sjukhuset därmed bli mer lättstyrt? Vem vill ta en styrelseplats med de förutsättningarna? Kanske en ortoped som tröttnat på att spika ihop lårbenshalsar? Eller varför inte en regionpolitiker, en som inte fick den åtråvärda posten som ordförande i regionstyrelsen med det yttersta ansvaret för de surt förvärvade skattemiljarderna?