Det fossilfria stålet ska lösa allt för Sverige. För en rödgrön regering löser det jobben och klimatkrisen med ett penndrag. För en M-ledd regering till höger blir det ett alibi som gör att man kan undvika nya ekonomiska klimatbördor för vanligt folk. Enigheten och tystnaden om jätteprojektet i Norrbotten är i sig mycket oroväckande.
Ta bara elåtgången och behovet av nya elnät de närmaste 30 åren. LKAB bedömer behovet av fossilfri el till 20 TWh redan 2030, 50 TWh 2040 och 70 TWh när utbyggnaden är klar 2050. ”Vi behöver fördubbla elproduktionen de närmaste 25 åren där järn- och stålindustrin kan behöva omkring varannan tillkommande TWh”, sade LKAB:s vd Jan Moström vid en pressträff i fjol (26/4 2022).
Varken nya kärnkraftsreaktorer eller vattenbaserad vindkraft kommer att lösa detta behov, åtminstone inte i tid för övergången till vätgasproducerad järnsvamp. Politiker av alla färger har också all anledning att tala tyst om de konflikter med renbetesmarker som oundvikligen uppstår när vindsnurrorna ska upp och elen transporteras.
När politiken är ense blir andra och tredje statsmaktens uppgift att ifrågasätta. Några rättsfall är inte aktuella på det här stadiet, men Peter Wennblad på SvD:s ledarredaktion påminner (7/3) om hur besluten fattats om det fossilfria stålet, om dolda processer mellan statliga LKAB:s ledning och styrelse.
Sedan 2010 finns ett krav på samordning mellan politiken och statsägda företag, en direkt följd av Vattenfalls äventyr med köpet av nederländska Nuon. Men någon sådan har knappast kommit till stånd. Riksrevisionen gav 2017 skarp kritik till såväl regeringen som LKAB, med anledning av beslut kring flytten av städerna Kiruna och Malmberget för att komma åt nya fyndigheter.
Sverigedemokraterna har örat mot marken och har passat på att ta rollen som ansvarstagande och ifrågasättande. ”Hybrit är högriskprojekt … varifrån ska dess pengar tas … som i stället hade kunnat användas till mycket annat”, undrade Jimmie Åkesson, Tobias Andersson och Jessica Stegrud på DI Debatt (13/2).
SD har ett rymligare klimatsamvete än andra partier och svarar förstås aldrig på frågan om ”var utsläppsminskningarna ska tas”. Men det hindrar inte att Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) måste ta av sig gruvhjälmarna en sekund och se till helheten. Man har ändrat sig om orimliga megaprojekt förut, exempelvis om höghastighetstågen.
För den förra regeringen var Hybrit lika med hybris och Sverige världsledande i den gröna industrialiseringen. Att kunna ta ett steg tillbaka och se nyktert på förutsättningarna, det är ett av grundkraven på ett regeringsskifte.