Flera har dessutom sagt upp sig. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i går skriver fyra rättsläkare att Rättsmedicinalverket, RMV, riskerar både sin heder och sin trovärdighet genom det sätt på vilket åldersbedömningarna förväntas ske.
De fyra skribenterna, Tommie Olofsson, Håkan Sandler, Anna Ybo och Ann-Sofie Ceciliason, går inte in på migrationspolitiken som sådan. Kritiken handlar om hur Rättsmedicinalverket hanterar det uppdrag man fått av regeringen.
Den som inte själv har fackkompetens på detta område kan givetvis inte uttala sig med säkerhet om giltigheten i rättsläkarnas kritik. Men om samtliga rättsläkare vid enheten i Uppsala har kommit fram till samma kritiska uppfattning så är det under alla omständigheter något som måste inge oro.
De fyra debattörerna i SvD listar en rad medicinska osäkerheter, som de menar sammantaget drar tvivel över RMV:s modell. Det handlar om felmarginaler för bedömningen av tänder och skelett, liksom om osäkerhet när det gäller knäledernas utveckling. Risken är påtaglig, skriver de fyra, att människor ”riskerar att få hela sin framtid avgjord på felaktiga grunder”.
De menar också att modellen är upplagd så att de som rättsläkare ska fungera som en sorts garanter för trovärdigheten i de utlåtanden som görs av exempelvis tandläkare och röntgenläkare – medan de själva saknar just denna kompetens. Rättsmedicin är inte samma sorts specialitet som åldersbedömningar. Men genom detta upplägg skapas lätt intrycket att säkerheten i bedömningarna är betydligt större än vad som verkligen är fallet.
Liknande kritik mot Rättsmedicinalverkets modell har framkommit tidigare från många olika håll, även om modellen också försvarats. Men det samlade intrycket är att det finns en stor opinion på läkarhåll som känner tveksamhet eller olust inför det sätt på vilket åldersbedömningar i dag förutsätts gå till.
Dagens migrationspolitik innebär bland annat medicinska åldersbedömningar av ensamkommande som inte på annat sätt kan styrka sin ålder. När rättsväsendet begär ett medicinskt utlåtande som underlag för ett beslut så är det naturligtvis av största vikt att sådana utlåtanden bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Åldersbedömningar bör förstås ske snarast efter ankomsten till Sverige och på ett sådant sätt att osäkerheterna hålls på så låg nivå som kan uppnås. Och det är givetvis en rimlig princip att man vid osäkerhet utgår från den lägsta ålder som felmarginalen tillåter, i stället för tvärtom.
Om många av de rättsläkare som förutsätts medverka till dessa bedömningar anser att dagens hantering är ohållbar så är det något mycket allvarligt – för tilltron både till vetenskapen och till rättsväsendet.