Att jämställdhet även bör gälla ekonomisk makt är ingen kontroversiell fråga. Men hur den ska omsättas i praktiken råder det delade meningar om. Den rödgröna feministiska regeringen fokuserar på börsbolagens styrelser och hotar med lag om kvotering 40/60 om inte den numerära målet nås av egen kraft till 2018. Kritiken mot den politiken är hård, även om ingen i sak tycker att det vore sämre med en jämnare könsfördelning även i styrelserummen.
Vad hotet, eller löftet, är värt är oklart. Det egna (alltså statliga) bolaget Vattenfall har tio män och fem kvinnor i sin styrelse så visst skulle regeringen kunna visa handlingskraft före 2018.
Men om man verkligen vill diskutera ökad ekonomisk jämställdhet är det fel att börja i börsbolagens styrelserum. För att vara intressant för valberedningen behövs fler meriter än könet. Den reella orsaken till att det haltar i styrelserummen är att valberedningarna inte har ett tillräckligt stort urval att välja mellan. Och det är på nivåerna under styrelsen man ska söka orsakerna.
Alltför många företag har fortfarande långt kvar innan man kan visa upp en personalpolitik som gör det lätt att kombinera karriär och familj. Att arbeta med att förändra denna kultur vore mångdubbelt mer effektivt för att öka ekonomisk jämställdhet än att hota med kvotering högst upp.
Ett annat sätt är att uppmuntra företagande i branscher där de flesta anställda är kvinnor. I till exempel Frankrike finns fler kvinnliga vd än i Sverige, i förhållande till folkmängden, eftersom det är vanligare där med privata företag inom vård och omsorg.
Här är det extra märkligt att regeringens stödhjul, Vänsterpartiet, som sällan försitter en chans att kalla sig feministiskt, är det parti i riksdagen som mest entusiastiskt och dogmatiskt motarbetar kvinnligt företagande. Det är en politik som inte går ihop för fem öre.
Visst, det är inga problem att driva frågan om att till exempel vård och skola ska skötas av stat och kommun. Men det är inte ärligt att samtidigt kalla den politik man för för feministisk.