Nya Slussen i Stockholm skulle ha invigts för ett år sedan. Totalkostnaden var beräknad till åtta miljarder kronor, fördelat mellan Stockholms stad och regionen. Läget i dag är invigning bortåt 2030 till priset 22 miljarder, en beräkning som gjordes för två år sedan och som förstås är högst preliminär. ”Saker har dykt upp som vi inte kunnat förutse”, sade de projektansvariga (SvD 17/2 2023). Jo, det är just det.
Uppsala spårväg, januari 2025: ”Den totala kostnaden för projektet, inklusive inflation och räntehöjningar, beräknas till dryga 9 miljarder kronor.” Det är alltså en jämförbar startpunkt med Slussen i huvudstaden. Uppsidan för spårvägen är ett statligt bidrag på dryga tre miljarder. Nedsidan är en lång rad okända faktorer, som miljöprövningen av Ultunabron, en stark politisk oenighet samt en mycket tajt tidsplan då spårvagnarna ska rulla 2029 (UNT 9/1).
Sedan fyrspårsavtalet med staten undertecknades har Erik Pellings socialdemokrater styrt Uppsala i snart två mandatperioder. Först med stöd av spårvagnsfientliga liberaler, sedan med likaledes spårvägsskeptiska UP, Stefan Hannas parti. Men 2022 bytte Liberalerna fot i kollektivtrafikfrågan och planeringen för spårväg kunde starta. Glasklart, eller hur?
Till (spårvägs-)majoritetens försvar kan sägas att politik är att vilja, att sätter man aldrig ned fötter och spadar i jorden blir det inget. Uppsala växer, stan korkar igen och någon gång måste man bestämma sig för en väg framåt. Det går inte bara att passa, avvakta och tycka att allt blir för dyrt. Att låta bli är också en kostnad vilket 1800-talets spårbyggare i Sverige förstod.
Men en enig opposition i Uppsala vill alltså stoppa spårvägen. Man ser valet nästa höst som sista chansen, innan spåren har lagts i marken och fordonen hyrts in. En del av arbetena kommer att vara förgäves och statsbidraget att frysa inne. Men, som man säger, vägbreddningarna behövs ju i Uppsala under alla omständigheter.
Bostäderna är definitivt en knäckfråga, särskilt när efterfrågan sjunkit och byggkrisen tilltagit under högränteperioden. Visst skulle man vilja vänta och se en aning. Men även här är ledtiderna långa och som ansvarig måste man sikta några decennier framåt i tiden.
Stackars Uppsalaväljare som nästa höst ska välja mellan otydliga alternativ för stadsplanering. Samt försöka förutse vilka mer eller mindre legitima samarbeten som kan uppstå sedan efter valet. Förtroendet är inte på topp efter alla turer och en parodisk folkomröstning. Hur man än gör lär miljarderna rinna iväg. Vem kan kliva fram och övertyga oss om motsatsen?