Hur står det egentligen till med den svenska offentlighetsprincipen? En rad domstols- och myndighetsbeslut har fattats under det senaste året som står i skarp kontrast till det allmänna rättsmedvetandet och som reser frågetecken kring Sveriges självbild av att vara ett transparent och öppet land.
När nättidskriften Europaportalen i höstas begärde ut siffror kring personrösterna från de svenska europaparlamentsvalen under 90-talet, nekades man av Statistiska Centralbyrån (SCB). SCB menade att siffrorna föll under den så kallade statistiksekretessen som inte medger att man röjer något personligt förhållande. De fick medhåll från kammarrätten, som också kom att bli sista instans att behandla frågan. Vilken kandidat som fick flest personröster i Europaparlamentsvalet 1999 är med andra ord hemligstämplat(!).
Förutom det principiellt förkastliga i beslutet riskerar en sådan tillämpning på sikt att inskränka den akademiska friheten för den forskare som vill rota i arkiv för att kunna beskriva vår politiska historia.
Under sommaren fastställde också Högsta Förvaltningsdomstolen SCB:s beslut att sekretessbelägga friskolors betygsättning. “Affärshemligheter”, hette det. Från och med i höst kommer den som söker till grundskola eller gymnasium inte att ha tillgång till en så viktig kvalitetsindikator som betygssnitt, när det blir upp till varje friskola att själv avgöra om det ska offentliggöras. För journalister blir det i princip omöjligt att bevaka friskolornas framtida betygsinflation.
Men vansinnet slutar inte där. I måndags beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilka företag som fått korttidspermitteringsstöd under coronapandemin inte ska offentliggöras. Totalt handlar det om 27 miljarder kronor som betalats ut: Ungefär motsvarande en årsbudget för Polismyndigheten. “Affärshemligheter” var det fråga om även här.
Visst kan det stundtals vara relevant att skydda både människors integritet och affärshemligheter, men i dessa fall är det uppenbart att allmänhetens rätt till insyn väger tyngre. Det är förstås inte domsluten i sig själva det är det är fel på, utan lagen – även om det är oklart huruvida det var så här politikerna hade tänkt sig när den stiftades.
Offentlighet och transparens i statsförvaltningen har i hundratals år bidragit till Sveriges demokratiska och rättsstatliga utveckling. Dessa framsteg är inte nödvändigtvis hotade, men likväl visar inte den svenska statsapparaten den öppenhet dess medborgare ska kunna förvänta sig och förtjänar.