Målet är att fler ska häktas, straffen ska skärpas och att fängelse oftare ska vara konsekvensen av ett brott. Det övergripande målet är att bekämpa gängkriminaliteten.
Det är i sig positivt, och kommer förmodligen göra nytta. Gängkriminaliteten är systemhotande. Men det finns en hel del problem med regeringens förslag.
För det första får straffrätten inte bli svart-vit i en önskan att till varje pris bekämpa gängkriminalitet. Att ta bort presumtionen mot fängelse, alltså att utgångspunkten är att ett brott inte ska leda till fängelse, kan vara rimligt för en del vålds- och sexualbrott.
Men för de allra flesta brott finns det stora poänger med att försöka undvika fängelsestraff. Det måste finnas gråskalor kvar. Bättre vore att reformera än att avskaffa presumtionen. Fängelset är också en utmärkt rekryteringsplats för gängen. De som begått ett mindre brott kan lätt bli livsstilskriminella i fängelset.
För det andra kommer man behöva titta på alternativ till fängelsestraff för en del brottslingar som i dag landar i fängelse. Häkten och fängelser är överfulla. Kriminalvården har kommit fram till att 5000 nya fängelseplatser behövs när Tidöavtalet genomförs. Det kommer ta tid att bygga alla nya platser. En potentiell lösning är att ge en del mindre allvarliga brott påföljder som inte innebär fängelse.
Vidare spelar det ingen roll hur många man burar in om man inte kommer åt nyrekryteringen. Efter att polisen knäckte kriminellas kommunikation genom den krypterade tjänsten Encrochat spärrade man in hundratals kriminella. Det tog inte lång tid innan de var ersatta av yngre förmågor. Man ska givetvis fängsla den som begått brott, men nyckeln till att lösa problemet är att strypa nyrekryteringen.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) resonerar sympatiskt att man vill skifta fokus från gärningsmannen till brottsoffret. Det må låta vettigt, men det är viktigt att inte glömma bort det rehabiliterande perspektivet som präglat svensk kriminalvård. Kriminalvårdens mål måste fortsatt vara att vårda de fängslade med målet att de inte ska begå brott när de kommer ut.
Slutligen är förslaget om dubbla straff till gängkriminella ett potentiellt hot mot rättssäkerheten. Hur undviker man att en kompis eller släkting i periferin döms med dubbelt straff trots att hen inte är gängkriminell. Det är inte fel att gängkriminella får högre straff, men utredningen måste vara försiktig så att straffen inte slår fel.
Regeringen gör helt rätt i att göra en fullständig översyn av straffrätten. Skjutningar och sprängningar måste få ett slut. Men man får inte bli blind i jakten på brottslingarna.