Gårdagens besked var en lättnad för de anhöriga till den cancersjuke och döende man som efter godkännande av landstingets ledning och utan att de anhöriga visste något filmades för en TV-såpa som visades efter mannens bortgång. Chocken att plötsligt se en död anhörig passera revy i ett underhållningsprogram borde vara lätt att föreställa sig för vem som helst – utom tydligen för landstingsledningen och produktionsbolaget Titan.
Familjen har genom hovrättens dom fått upprättelse, men väl så viktigt är att deras hårda arbete för rättvisa nu leder till att andra människor inte kan utsättas för samma sak. TV-team kan inte längre ta sig in på sjukhus och under åberopande av tillstånd från ledningen filma människor i situationer där ingen har möjlighet att värja sig eller fatta rationella beslut om deltagande.
Domen säger också något om vikten av att det finns ideella organisationer med professionell kompetens, i detta fall Centrum för rättvisa, CFR, som kan engagera sig för enskildas rätt i principiellt viktiga fall. CFR har i själva verket anmält 12 av 21 landsting till Justitieombudsmannen för handlingar liknande dem i Uppsala, men sjukhussåpan här är utan tvekan det mest hårresande fallet.
Vi beklagar det lidande som de anhöriga fått utstå, säger nu Akademiska sjukhusets kommunikationsdirektör Henrik Pederby. Det hade varit klädsamt om Akademiskas ledning och landstingsledningen hade tänkt på det innan tillståndet gavs. Och det duger inte som ursäkt att hävda att man tidigare trott att juridiken gav utrymme för medgivande till filmning av detta slag.
Det finns saker man bara inte gör, oavsett vad lagen säger eller inte säger. Ett sjukhus finns till för sina patienter och ska inte ”bygga varumärke” genom att synas i underhållningsprogram i TV. Den som lyssnat på samtal från förtvivlade anhöriga, inte bara i Uppsala, inser att de som fattat beslut av detta slag i många fall förorsakat djup och bestående skada för förtroendet för sjukvården i stort och för landstinget som politisk instans.
Att juridiken möjligen inte uttryckligen förhindrat filmningstillstånd beror rimligen på att ingen föreställt sig att en människosyn av detta slag skulle kunna uppträda i ett vårdsammanhang, eller ens hos ett kommersiellt bolag för TV-produktion. Titanbolaget erbjöd i ett skede de anhöriga en middag på en Stockholmskrog som ”kompensation” för det lidande som bolaget utsatt dem för – en oförskämdhet som man nästan inte tror är möjlig.
Bolaget kan förmodligen gå vidare till nya äventyr – med eller utan klokare personer i ledningen. Men det yttersta ansvaret ligger på landstinget. Hur har de personer, tjänstemän eller politiker, som befattat sig med detta ärende och inte försökt säga ifrån tänkt sig att gå vidare?