Efter två mycket publika Nobelpris i fysiologi eller medicin – Svante Pääbos om människans ursprung 2022 och Katalin Karikós och Drew Weissmans för covidvaccinet 2023 – var det som vanligt igen. Två amerikaner, Victor Ambros och Gary Ruvkun, tar emot priset för någonting som är viktigt men kanske inte helt lätt att förklara, upptäckten av mikro-RNA.
Nästan 30 procent av alla Nobelpristagare är födda i USA. Lägger man till alla som är födda i andra länder men tillbringat hela sitt yrkesliv i USA (som Katalin Karikó) blir andelen ännu mycket högre. De amerikanska toppuniversiteten fortsätter att leverera. Men hur länge till?
Anrika The Boston Globe toppade med två nyheter om Harvard på måndagen. Dels Nobelprisen, med två lokala pristagare, dels också ett uttalande av den världsberömde psykologen Steven Pinker på årsdagen av Hamas terrorattack: ”Jag önskar att Harvard kunde lära studenter att tala om Israel”. Han säger sig vara förbluffad över det ”förenklade hat” som vällt ut mot Israel det senaste året på hans institution.
Samma fenomen har setts över hela den amerikanska universitetsvärlden under lång tid. Palestinaaktivismen tog bara över från Black lives matter och andra rörelser som velat göra upp med USA:s historia och världsherravälde. Statyer har tagits bort och undervisningen påverkats i en större omfattning än i Europa, även om samma sak förekommit här. I förlängningen innebär det att den fria forskningen hotas.
Liknande hot finns inte från högersidan, även om USA går mot ett dramatiskt presidentval om fyra veckor. Faran för ett nytt 6:e januari eller en ”ungersk utveckling” efter ett maktskifte är dock inte akut, helt enkelt för att de allra flesta av toppuniversiteten är privata (förutom Harvard också exempelvis Stanford, MIT, Caltech, Princeton och Yale). Oberoendet från statens forskningsbudgetar och politiska trender är grundläggande.
Nobelveckan kan också ses som ett firande av den fria världen och motsvarande misslyckande för auktoritära regimer. Sannolikheten är låg för att Kina, Ryssland eller Iran får fira en pristagare. Kineser, ryssar och iranier är säkert lika goda forskare men om de ska lyckas får de åka till Europa eller (helst) till USA.
Vad har enögd Israelkritik och radikal antirasism gemensamt med diktaturer? Jo, naturligtvis motståndet mot att det är högt i tak och tillåtet att pröva nya tankegångar. På tisdagen tillkännages fysikpriset och sannolikheten för ett par, tre grånade amerikaner stiger ytterligare. Den vanligheten ska vi vara rädda om, även om man kunde önska sig att fler av dem var kvinnor.