Ryktena om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn började spridas för knappt två år sedan och har med tiden urartat till en regelrätt påverkanskampanj med demonstrationer, nationell och internationell mediebevakning, tusentals inlägg i sociala medier och hot mot såväl kommuner som enskilda tjänstemän. Kampanjen har även lett till såväl Sverigehat som en ökad terrorhotnivå.
I ett aktuellt reportage har tidningen Dagens Nyheter granskat samtliga LVU-domar vid förvaltningsrätten i Göteborg, där kampanjen haft sitt nav, under förra året. Det som tonar fram är berättelser om våld, övergrepp, missbruk, dålig tandhälsa, psykisk sjukdom och tvångsäktenskap. I två tredjedelar av fallen är det föräldrarnas bristande förmågor som lett till omhändertagandet, i en tredjedel av fallen barnens egna problematik, ofta missbruk eller kriminalitet.
En majoritet av barnen som placeras i enlighet med LVU är enligt domarna födda i Sverige. Samtidigt är antalet omhändertagna barn med föräldrar födda utanför Norden överrrepresenterade. Det betyder dock inte att det är en sanning att barn omhändertas på grund av föräldrarnas religion eller ursprung.
“En stor förklaring är ju socioekonomiska faktorer. Det är det som gömmer sig bakom utländsk härkomst, att man bor i områden med stora utmaningar och har andra livsvillkor som är riskfaktorer för att utveckla problematik, säger Maria Andersson Vogel på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (DN 2/11).
De fall där det faktiskt finns en koppling till föräldrarnas tro, etnicitet eller kultur är sådana som rör barn och unga som utsätts för hedersvåld. Homosexuella pojkar som inte vågar bo kvar i sina strikt religiösa familjer eller flickor som hotas av tvångsgiften och fysiskt och psykiskt våld.
Att barn lyfts ur den typen av familjer bör vara självklart. Oavsett om man är kristen, muslim, jude, hindu eller tillhör någon annan religiös åskådning har man i vårt land inte rätt att utöva våld och förtryck mot sin avkomma. Och alla barn har samma rättigheter, oavsett i vilken familj de är födda. Där måste samhället sätta ned foten.
Om så inte görs blir konsekvenserna för några av vårt samhälles mest utsatta individer, barn och unga som lever i misär eller under förtryck, ohållbara. Rädslan för religiösa extremister får aldrig bli så stor att vi lämnar unga i behov av samhällets stöd åt sitt öde. Så länge rykteskampanjen pågår åligger det därför hela samhällsapparaten att stå upp och tydligt klargöra fakta: socialen kidnappar inga muslimska barn!