Prillan är räddad. En dryg miljon svenska snusare kan andas ut. Det hade aldrig kunnat gå på något annat sätt, förstås. EU, i det här fallet EU-kommissionen, kan inte bestämma över svenska punktskatter. Men de två dygnen av osäkerhet, från ”EU vill dubbla skatten på snus” i lördags till ”snuset påverkas inte av skatten” på måndagen, orsakar i sig en hel del skada.
Nyhetsrubriker som börjar med ”EU vill…” bidrar alla till intrycket att ”Bryssel lägger sig i igen”. Under de snart 28 årens medlemskap var det särskilt vanligt i början, på 1990-talet. Det kunde röra sig om ren mytbildning, ofta dock med ett korn av sanning i. Men nej, det har aldrig varit aktuellt att förbjuda julmust, ostkaka, lakritspipor eller att bestämma graden av gurkornas böjning. Således inte heller att låta snuset kosta över 100 kronor dosan.
Kornet av sanning är att EU faktiskt vill lägga sig i ibland. Om nationella bestämmelser krockar med viktiga principer som den fria rörligheten går Brysselmaskineriet i gång. Vad är det fråga om? Ska ni nordbor inte kunna köpa så mycket alkoholvaror ni vill? Sedan vidtar förhandlingar om undantag. Det här har ni missförstått, rör inte vår nationella särart, säger man ibland i samtliga 27 medlemsstater.
Okunskap är en del av förklaringen till oron och rubrikerna. Maktdelningen mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet är en grundval för samarbetet. Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Lagstiftning som berör medlemsstaterna kommer med några få undantag att läggas fram i ministerrådet där det krävs enighet för beslut. I fallet snus har Sverige redan ett undantag men annars hade vetot i rådet kommit till användning.
I de flesta fall är det dock inte okunskap som ligger bakom negativa EU-rubriker. I 1990-talets Sverige levde EU-skepsisen kvar, särskilt i vissa partier. Under 2000-talet har Sverigedemokraterna tagit över rollen som EU-skeptiker. Att hitta områden där EU är klåfingrigt i överkant är ett effektivt sätt att vända opinionen.
Föredömet framför andra är naturligtvis brexitdebatten under våren 2016. Storbritannien svämmade då över av påståenden om vad EU tänkte/ville/kunde göra. Så ”mäktigt” hade Bryssel aldrig varit förut. Så gick det som det gick i folkomröstningen.
Vad vill egentligen EU? Vilken del av EU? Är det över huvud taget rimligt? Vem har intresse av att det vore så? Det är några frågor man kan ställa sig nästa gång Bryssel vill lägga sig i något i ens vardag. Om EU verkligen lägger näsan i blöt får man påminna sig om att det är ett projekt för fred, säkerhet, handel och rörlighet.