Sverige befinner sig i början av en lågkonjunktur som redan bidragit till ett svårt ekonomiskt läge för de flesta, inte minst för företag. En konsekvens av detta är en ökning av antalet konkurser sedan årsskiftet. I Uppsala län har antalet ökat med 28 procent jämfört med samma period förra året. Risken för att fortsatta konkurser kommer leda till att hela Uppsalas, eller Sveriges, företagsliv raseras är låg men det kommer såklart medföra konsekvenser. Dessa behöver dock inte enbart vara negativa.
De senaste åren har varit tuffa för många företag. Pandemin avlöstes av Rysslands invasion av Ukraina och ekonomisk kris. Detta har lett till att företag får allt svårare att bibehålla sin lönsamhet. Särskilt företag inom hotell- och restaurangbranschen har drabbats hårt av konkurser. Antagligen som ett resultat av förändrade beteendemönster efter pandemin och att inflationen slår mot hushållens köpkraft.
På en välfungerande marknad slås olönsamma företag ut medan lönsamma företag fortsätter att frodas. Men i dag hålls olönsamma företag igång på artificiell väg längre än de borde. Det tydligaste exemplet är “zombieföretag”, som trots flera år utan vinst hasar sig framåt. De har blivit allt vanligare och det ekonomiska läget riskerar att skapa ännu fler. Många techbolag och startups som dykt upp de senaste åren riskerar att zombifieras när räntorna höjs och de riskbenägna investerarna sinar.
När fler företag går i konkurs kan det vara lockande för staten att försöka rädda så många företag som möjligt genom olika krispaket. Det är helt fel väg att gå om man vill lyfta ekonomin. Ett alltför brett stöd från stat, investerare och banker riskerar att få motsatt effekt och leda till en ekonomi fylld av zombieföretag. Det vore en belastning för hela samhället.
I stället bör staten rikta uppmärksamheten mot de som arbetat i konkursdrabbade företag och nu står utan jobb. Att förlora sitt arbete är otroligt prövande och staten behöver ta sitt ansvar genom att göra det lättare att anställa genom till exempel sänkt arbetsgivaravgift och reformeringar av las (lagen om anställningsskydd). Särskilt i en lågkonjunktur där det är svårare att komma in på arbetsmarknaden måste trösklarna sänkas för att ge människor en möjlighet att arbeta och för att motverka att fler hamnar i ett bidragsberoende.
Långtidsarbetslöshet kostar staten mer pengar än vad reformer på arbetsmarknaden gör. En regering som ämnar att leverera en borgerlig politik borde inse detta.