Kristoffer Örstadius presenterade i veckan fakta i frågan om sambandet mellan socioekonomiska förhållanden och narkotikabruk i Sverige. Rapporteringen i DN är föga förvånande. Cannabis är den vanligaste drogen, särskilt bland unga. Den socioekonomiskt svagaste samhällsgruppen konsumerar mest, även om unga från mer bemedlade bakgrunder provar droger i högre utsträckning.
Nyheten är egentligen att det nu svart på vitt går att säga att Stefan Löfven inte talade sanning när han sa att det var unga från välbärgade stadsdelar – Djursholm och Danderyd namngavs - som utgjorde efterfrågan för den gängkontrollerade narkotikamarknaden. Orden sas i samband med att Socialdemokraterna tillsatte en utredning av den svenska narkotikapolitiken, en utredning som inte fick utreda resultaten av 1988 års kriminalisering.
Att det från politiskt håll ska gå att bakbinda en utredning genom att på förhand bestämma vad forskningen får och inte får komma fram till är principiellt svårsmält för många, oavsett åsikt i narkotikafrågan.
Rådande Socialdemokratisk linje i narkotikadebatten ligger fast. Omständigheter från verkligheten som inte passar inte i bilden kan räknas bort. Socialdemokraterna har målat ut narkotikan till sin fiende och vill samtidigt visa att de är arbetarpartiet som tar klasskampen. Om narkotikan är överklassens fel blir konfrontationslinjerna prydliga.
Komik har visserligen sin plats i politiken, men narkotikadebatten är skrattretande. Löfvens uttalande är tyvärr inte första gången en påhittad sanning som passar ett sakpolitiskt narrativ leder debattörer på villovägar. Många minns 2014, när dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) tog till Facebook för att beklaga de dödsfall som hon hade läst följde cannabislegaliseringen i Colorado. Att det inte stämde, och att hon i själva verket citerade en satirsida, ledde inte till att Ask kände något behov av att ändra sig i sakfrågan. Det finns liknande exempel från de flesta partier, men påfallande ofta är det just Socialdemokraterna som ansvarar för att den svenska narkotikadebatten håller en så onykter nivå.
Att Sveriges nuvarande narkotikapolitik inte fungerar än lätt att se. Sverige har världens fjärde högsta narkotikadödlighet, och narkotikahandeln är den primära inkomstkällan för de gäng som terroriserar hela stadsdelar runt om i landet. Att lyssna till forskningen snarare än rusa efter magkänslan hade varit ett sunt, statsmannamässigt sätt att ta sig an en av våra största frågor.