Uppsala kommuns planer att bygga bostäder i Blodstensskogen söder om Eriksberg fick nej av Mark- och miljödomstolen i fjol. På sikt kan skogsområdet, som utgör en länk mellan Stadsskogen och Hågadalen, skyddas som naturreservat. Kommunen vill nu utreda om det kan ingå i det befintliga reservatet Hågadalen-Nåsten.
Det är en delseger för de många äldre hyresgästerna i området som en gång flyttat dit för att de vill ha ”skogen runt hörnet”. Men kampen för att ”Rädda Eriksberg” går vidare. De 200 lägenheter som skulle byggas i skogen flyttas bara några hundra meter bort, och i övriga Eriksberg ligger planerna på en förtätning med över 2 000 bostäder fast.
Blodstenen lär kommas ihåg av några för att det handlade om en skalbagges väl och ve, att domstolen tyckte det var oklart hur cinnoberbaggen skulle skyddas. Men framför allt minns nog många den trädkoja som byggts och underhållits i skogen. Aktivister som dessa vet hur man väcker uppmärksamhet som de gjort många gånger förut runt om i landet. Metoden har använts av trädkramare med blandad framgång sedan 1970-talets Almstriden i Stockholm. Myrbergska tomten i Uppsala och Ojnareskogen på Gotland är några mer moderna exempel.
Men aktivister kan alltid avhysas om de inte ger myndigheterna något val. Det som fäller avgörandet är i stället ett enträget arbete med lappar i brevlådorna, kvällsmöten med inbjudna gäster, namninsamlingar och att man verkligen tar chansen att yttra sig när det hålls samråd om detaljplanerna. Byggplanerna i Eriksberg har funnits i drygt tio år och när de tog fastare form för tre-fyra år sedan inkom 423 yttranden till kommunen.
Det är mycket uppmuntrande att de demokratiska kanalerna fungerar så väl. Och i förstone kanske lite nedslående för politiker som vill se sin attraktiva stad växa med nya skattebetalare, som till och med lovat staten att så ska det bli med fyrspårsavtalet. Hur ska det gå med de 21 500 bostäderna i Bergsbrunna-Lunsen, en ny stadsdel av samma storlek som Sundsvall?
Som av en händelse meddelar Moderaterna på tisdagen att man backar från planerna i Lunsen. ”Vi behöver minska skalan”, säger kommunalrådet Fredrik Ahlstedt (M) (UNT 1/6), och anger som skäl ”den största opinionsyttringen sen E 4 drogs om i Uppsala”. Trots pandemin, trots digitala samråd i stället för stormöten, har alltså Bergsbrunnaborna tyckt till om sin närmiljö.
De stridbara Eriksbergsborna har säkert en del i detta. Eventuellt modfällda politiker får ta nya tag och tänka på att demokratisk förankring inte bara är nödvändig, utan kanske också gynnsam för slutresultatet.