Ännu en mörkerman har besegrats. Den liberala världen köper sig ytterligare lite tid. Först i kön att gratulera Brasiliens Lula da Silva till presidentposten var ledare som USA:s Biden, Frankrikes Macron och Kanadas Trudeau. Åtminstone två av dem har själva gjort samma resa nyligen, att knappt besegra en högerpopulist som velat föra landet i en helt annan riktning.
Det som kan saknas är lite insikt, hur kommer det sig att nästan 50 procent av befolkningen förordade ett alternativ som ville föra såväl landet som världen närmare stupet? Samt lite självkritik: Vad har vi själva att erbjuda? Varför är vårt mitten/vänsteralternativ så avskytt i djupa folklager?
Lula da Silva och hans Arbetarnas Parti (PT) har inte mycket till självkritik. De 13 år (2003-2016) som Brasilien leddes av Lula och hans arvtagerska Dilma Rousseff präglades av en genomgripande korruption och brist på respekt för demokratin. Rousseff avsattes från sin post efter muthärvor kring det statliga oljebolaget Petrobras och köpet av svenska Jas/Gripen-plan. Lula avgick av hälsoskäl men dömdes 2018 till fängelse för korruption.
PT anammade den latinamerikanska socialistiska modell som etablerats av bland andra Venezuelas Hugo Chávez. Den går ut på att ta med den ena handen och bekämpa fattigdom med den andra. De fattigas hjälte behöver inte vara så noga med reglerna. Sedan räcker det till en själv också.
Helt bortsett från korruption och antidemokratiskt beteende har det aldrig varit en bra idé att ta pengar ur statskassan och dela ut i form av sociala förmåner. Trots ofantliga naturtillgångar har också land efter land i Latinamerika varit nära statsbankrutt efter galopperande skuldberg, inte minst Brasilien och Venezuela. Reaktionen på socialistiskt vanstyre brukar bli reaktionär ytterhöger. Militärdiktaturen finns heller aldrig långt borta.
Givetvis är Lulas tillkortakommanden småpotatis jämfört med den besegrade Jair Bolsonaros. Den sittande presidenten var i full färd med att avskaffa domstolarnas oberoende, utöka skövlingen av regnskogarna i Amazonas och stärka de geopolitiska banden med Putins Ryssland. Förutom att skapa en misär för alla brasilianare som exempelvis tillhör ursprungsbefolkningen eller är homosexuella.
Om det blir ett fredligt maktskifte (helt säkert är det inte, varken Bolsonaro eller hans vänner i militären har kommenterat valet när detta skrivs) återstår det för Lula da Silva att skapa ett annat vänsterstyre än de som hittills präglat Latinamerika. Annars är Bolsonaro snart tillbaka, eller så händer någonting ännu värre.