I förra veckan rapporterade Ekot om att många äldreboenden har lediga platser. Hela avdelningar har fått stängas och personal har fått sluta i de 14 av Sveriges största kommuner som undersökts (SR 12/2). Den vanligaste förklaringen som cirkulerat efter granskningen är att ”de gamla dött av” och lämnat tomma platser, i kombination med att inga nya törs flytta in på dessa dödsbringande boenden. ”Nu säger gamlingarna själva tack och hej”, skriver kolumnisten Lena Mellin (Aftonbladet 21/2).
Det är sant att mellan 6 000 och 7 000 på olika boenden avlidit med covid-19 det senaste året. Man vet också numera att överdödligheten var cirka åtta procent 2020. Vilket var betydligt högre än i de nordiska grannländerna, men bara cirka hälften av nivån i exempelvis Spanien, Storbritannien, Tjeckien och Nederländerna. Det kommer att dröja innan man vet orsakerna till de stora skillnaderna. Men så länge kan man ändå konstatera att coronapandemin lett till en för tidig död för många äldre och svaga i Sverige.
De tomma korridorerna under vintern beror också på att boenden stängt för nyintag efter smitta i lokalerna. Om inte alltför länge kommer särskilda boenden tvärtom att tillhöra de säkraste platserna i landet att vistas i, eftersom såväl boende som personal snart fått sin andra vaccinspruta. Köerna kommer att växa igen. Det finns egentligen inga alternativ. Hemtjänsten kommer inte heller att komma ur pandemin med hedern i behåll.
Den stora frågan som infinner sig, och som möjligen kommer att dominera nästa års valrörelse, är hur framtidens äldreomsorg i Sverige ska organiseras. Handlar det bara om mer resurser? Ska äldreboenden förvandlas till smittsäkra, medicinska enheter med fler läkare, fler specialistsjuksköterskor och en avancerad vård för de sjukaste? Sådana inrättningar finns redan, ska man veta. De kallas sjukhus och drivs av regionerna.
Den som får förtroendet att skapa en ny svensk äldrevård ska också veta att det knappast fungerade idealiskt före pandemin. Att forslas mellan hemmet, olika boenden och sjukvården har länge varit vardag för de riktigt gamla och sjuka, liksom för deras anhöriga. Trippelkommandot stat/region/kommun gör att alla har ansvaret, och samtidigt ingen. Utvärderingen av pandemin kommer att göra det möjligt för alla att hitta sin syndabock, vare sig det är en S-ledd regering, en M-ledd region eller en kommun med blandstyre.
Risken är därför stor att man missar den stora bilden. Vi blir alla äldre och äldrepolitiken ska styras av äldres behov. Allt annat, som olika ideologier och särintressen, måste vara underordnat.