Riksdagens traditionella öppnande blev allt annat än traditionellt i pandemitider. Statsminister Stefan Löfven fick stå för kontinuiteten med sin regeringsförklaring. Denna innehöll som vanligt allt och ingenting. Åhörare som letade efter språkliga glidningar i känsliga frågor som gängbrottslighet, migration eller lagen om anställningsskydd (las) fick leta förgäves.
”Vi står upp för det vi har gjort upp om i januariavtalet”, sade Löfven till TT efteråt apropå att las ska reformeras om inte arbetsmarknadens parter lyckas komma överens. Kritiken mot ett försämrat anställningsskydd har varit massiv inom socialdemokratin. Las-frågan är också den främsta kandidaten till att fälla regeringen så småningom, om Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt håller vad han lovat.
Löfven står upp för Annie Lööf, hade han lika gärna kunnat säga. De två presenterade för några dagar sedan nästa års stora välfärdspaket, med 20 miljarder kronor till kommuner och regioner för återhämtningen efter pandemin. Den allt starkare S-C-axeln i svensk politik har historiska rötter, den är förstås en överlevnadsstrategi för S men också ett tecken på en samsyn som för närvarande tycks överskrida den som rör regeringspartnern Miljöpartiet.
En reform som märkligt nog gått under radarn är pensionshöjningen på 600 kronor från och med i september nästa år, för pensioner på 9 000-17 000 kronor i månaden. Detta extra bidrag är ett grundskott mot pensionssystemet (vilket forskarna påpekat) och mot arbetslinjen i stort. Pensionsinkomsterna är på väg att kopplas loss från arbetsinkomsterna och det är allvarligare än man i förstone kan tro.
Det blir värre ändå när Löfven uppger att regeringen samtidigt tar nästa steg för långsiktigt höjda pensioner genom fördjupade diskussioner inom Pensionsgruppen. ”Regeringens uppfattning är att inbetalningar till pensionssystemet behöver öka”, sade han. Sanningen är att Socialdemokraterna behövde en fråga att gå till val på 2022. Med ett blåprickigt Januariavtal och brant uppförsbacke i frågor som brott och straff så fick det bli den här, helt enkelt.
Det är på många sätt tacksamt att vara ledare under kriser. Man kan understryka enighet, samla styrkorna och bekämpa den yttre fienden, den här gången ett virus. ”Regeringen jag leder ska göra vad som krävs för att åtgärda revorna i vårt samhälle”, slog statsministern fast. Men kriser går över och sedan finns bara revorna kvar. De djupaste revorna av otrygghet och brist på framtidstro kan inte avhjälpas med några hundralappar i plånboken.