Vad är den avgörande skillnaden mellan Eren Kaya och många andra som bedrivit projekt i utsatta områden? Han är platsansvarig på Utbildnings- och jobbcentrum i Gottsunda och beskriver i en intervju (UNT 21/4) hur han inte bara fått unga att lämna kriminaliteten bakom sig, utan dessutom kunnat ge dem både ett fast jobb och en tro på framtiden.
I en annan artikel i tidningen beskrivs ett panelsamtal om organiserad brottslighet, med bland andra EU-kommissionären Ylva Johansson, företrädare för regeringen och den lokala politiken. De har alla som vanligt högt uppsatta mål om att tränga tillbaka gängbrotten och bryta segregationen i utsatta områden. Problemet är att de inte vet hur det ska gå till. ”Det är inga problem som man löser på en dag”, säger Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande i Uppsala.
I värsta fall, tänker man, kommer Eren Kaya snart att ha ett rymligt kontor på Stadshuset och en väl tilltagen budget, medan andra får ta över i Gottsunda.
Det Kaya gör är att han hänger i och inte ger upp. ”Han var på oss hela tiden. Vi gillade det eftersom vi aldrig haft någon som funnits där”, säger ”Elias”, 28 år och exkriminell. Rollen påminner starkt om en annan roll som är och ska vara den allra viktigaste för barn som växer upp.
När Brottsförebyggande rådet (Brå) i fjol undersökte vilka grupper som begår brott i Sverige visade det sig att det var drygt tre gånger så vanligt för inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar att registreras som brottsmisstänkta, jämfört med dem med svenskfödda föräldrar. Risken för dessa att begå brott var också högre än för utrikesfödda. Dessutom ökar andelen misstänkta i gruppen med brottens grad av allvar, som för dödligt våld (Brå 25/8 2021).
Var är föräldrarna? Frågan har varit vanlig när utsatta områden plågats av grov kriminalitet, med dödsskjutningar som de värsta exemplen. Det kan alltså handla om föräldrar med ett mycket stort utanförskap, språkligt och kulturellt, med svenskfödda barn som är i högsta grad integrerade, dock inte med den laglydiga delen av samhället.
Rekrytering till gäng sker varje dag, med mycket konkreta löften om pengar, klockor och bilar. Alternativet känns långt borta. ”Kan jag ge dem ett jobb eller är det bara tomt snack?” är frågan som Eren Kaya ständigt ställer sig. Hur ska hans kunskaper, hans sätt att arbeta, kunna tas till vara?
Det är ingen liten uppgift att ersätta personer som borde vara de viktigaste i unga pojkars liv, men det måste göras. Annars kommer det tomma snacket och de många projekten att fortsätta styra utvecklingen i Sverige.