Så kallad kontraktsparlamentarism är det nya vanliga i svensk politik. Stödpartier som nekas att ingå i styret får i stället ett kontrakt med politiska punkter som ska genomföras. Lärdomarna från Januariavtalet 2019 blev att insatserna måste höjas. Stödpartierna kräver numera andra garantier för att kontraktet verkligen genomförs, i form av poster och insyn i det kommande styret.
Den senaste veckan har två politiska outsiders, Jimmie Åkesson (SD) i rikspolitiken och Stefan Hanna (UP) i Uppsalapolitiken, nästan fått nypa sig i armen efter lyckade förhandlingar – de fick igenom mer än de kunnat drömma om. Men det finns mycket som talar för att de borde passa på att njuta. Bättre än så här lär det inte bli under mandatperioden, snarare tvärtom.
Ulf Kristersson (M) och Erik Pelling (S) har förstås studerat Stefan Löfvens metoder för att stanna på sin post så länge han behagade. Det viktigaste tycks vara att punkterna i avtalet är så pass vaga att de kan skjutas upp eller förändras med hänvisning till omvärldshändelser eller lagliga hinder. Var avskaffandet av värnskatten ett misstag? Nej, redan Göran Persson lovade att avskaffa den ineffektiva skatten och S hade under två decennier fått brottas med epitetet ”världens högsta marginalskatter”.
Alltså kan Tidöavtalet innehålla skrivningar om exempelvis tiggeriförbud eller utvisningar på grund av ”bristande vandel”. Lagrådet och utredningsmaskineriet kommer att tröska förslagen till oigenkännlighet. Moderaterna vill ju generellt se en stramare migrationspolitik, en hårdare kriminalpolitik och ett reformerat bistånd och får sin vilja fram på mer konkreta punkter i avtalet.
Kristerssons tid som statsminister kommer till allra största delen att handla om kriget, Nato, energikrisen och ekonomin, precis som att Löfvens handlade om pandemin. Kontraktet med det svenska folket om att ta landet genom kriser kommer dagligen att övertrumfa kontraktet med SD. Det är statsmannaskapet han vill åt, han som 1 januari blir ordförande i EU:s ministerråd. Han vill visa att Moderaterna är ett statsbärande parti.
Finns det då ingen baksida för det här sättet att söka makt? Jo, självklart finns det risker för en arbetarledare att tala väl om nyliberala reformer. Och självklart finns det risker för en M-ledare att släppa in ett parti i värmen vars företrädare gång på gång slirar på det fundamentala att alla medborgare är lika mycket värda.
Rebecka Fallenkvists uttalande i helgen och det faktum att svenskar med utländsk bakgrund faktiskt känner rädsla inför kommande år, det måste en som vill kalla sig statsman ta på allra största allvar.