Just nu går tiotusentals svenska 19-20-åringar och funderar på vad de ska göra till hösten. Skolbetygen är inte de bästa och påhuggen man haft i restauranger och butiker lyser med sin frånvaro under coronakrisen. I värsta fall, eller till och med sannolikt, kommer det att se nästan lika illa ut under kommande år när pandemin omärkligt övergår i en djup lågkonjunktur.
Att regeringen satsar 100 miljoner kronor extra för att kommunerna ska kunna ”skapa jobb till unga” är förstås en droppe i havet. Elisabeth Svantesson (M), ekonomiskpolitisk talesperson, har en poäng när hon i SVT Aktuellt (1/7) påpekade att det redan i början av året fanns 20 000 långtidsarbetslösa ungdomar. Det är ett politiskt misslyckande av rang då vi har sex års brinnande högkonjunktur bakom oss, med stor arbetskraftsbrist och jobb åt alla som varit anställningsbara.
Begreppet ”ungdomsarbetslöshet” har förvirrat den politiska debatten under 2000-talet. Det talades länge om ”massarbetslöshet”, att upp till var tredje ung (18-24-åringar i statistiken) gick utan jobb. När det visade sig att gymnasieelever som bodde hemma och sökte helg- eller feriejobb inkluderades där, slog pendeln över åt andra hållet. Plötsligt fanns knappt problemet längre. Unga och jobb? Det löser sig väl.
Men det har hela tiden funnits en minoritet av unga som aldrig fått fotfäste på arbetsmarknaden, ett första riktigt jobb. Med språksvårigheter, segregation och utanförskap, har gruppen stadigt växt de senaste fyra-fem åren. Och med en riktigt djup lågkonjunktur kan antalet unga som hamnar utanför explodera. Det skulle bli en mycket giftig kombination för hela samhället, särskilt med tanke på vilka andra inkomstmöjligheter som erbjuds unga män i utanförskapsområden.
Det här har man vetat länge, men när Elisabeth Svantesson i Aktuellt-debatten talar om bidragstak och lärlingslöner svarar arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) hånfullt att ”lägre löner” alltid är lösningen när borgerliga partier får inflytande.
Men om det verkligen är en del av lösningen, att få ned de höga trösklarna till jobb i Sverige? Nyamko Sabuni (L) skrev på DN Debatt i går (2/7) om ”integrationsskulden”, att sju procent av de vuxna svenskarna saknar en rimlig inkomst. I Tyskland, också ett stort invandrarland men med ett väl utbyggt lärlingssystem, är motsvarande tal fyra procent.
Det är bara att fortsätta tjata och bedriva oppositionspolitik. Ingen regering kan skapa jobb till Sveriges unga. Det enda som gäller är att skapa förutsättningar så att företagen kan anställa dem.