Att försöka få en likvärdig skola utan att göra något åt boendesegregationen är som att jaga en boll som rullar utför en brant backe. Utredaren Björn Åstrand föreslår att man ska göra det lite svårare för föräldrar att välja skola, och lite svårare för friskolor att existera. Det kommer att kännas bra för en del, sämre för andra och själva grundproblemet kommer att bestå.
Ett centralt inslag i förslaget är att kötiden tas bort som urvalskriterium. Och visst är det absurt att föräldrar ställer sitt förskolebarn i kö till en högstadieskola. ”Helt rätt att ta bort medelklassens gräddfil”, skriver också DN:s ledarsida (28/4). Men ingen frågar sig varför barnen ställs i kö i så tidig ålder.
Det paradoxala är att ”medelklassföräldrar” mycket sällan vill ha en enhetlig skola där alla har samma bakgrund. De vill ha en skola av bra kvalitet där barnen får träffa kamrater av olika bakgrund, en skola som speglar samhället. När de ställer småttingarna i kö väljer de inte en skola, de väljer bort en annan skola.
Utredaren föreslår att skolvalet centraliseras och att skolornas huvudmän ska få fylla platserna på grunder som geografisk närhet eller allsidig social sammansättning, det vill säga kvotering. Kvotering kan låta bra, men förutsätter att alla föräldrar gör ett aktivt val. Problemet för föräldrar i socioekonomiskt utsatta områden har dock aldrig främst varit att de hamnar efter i kön, det har varit att många av dem inte gör något val alls.
Närhetsprincipen kommer sannolikt att uppgraderas om riksdagen antar utredningens förslag. Det innebär att fler låses in i sin närmiljö. I Uppsala kan det skilja 200 meter mellan adresser (i Gottsunda-Valsätra) där 24 respektive 74 procent röstade i EU-valet för ett år sedan. Segregationen är knivskarp vilket avspeglar sig i skolan. Har utredaren tänkt sig att fem elever i förstaklassen bara ska bytas ut mot fem andra som hade valt en annan skola?
Det finns bra förslag i utredningen. Som mer generella statsbidrag och färre öronmärkta bidrag. Det centrala skolvalet, tillsammans med en ny regional organisation, påminner också om när skolan var statlig på 1980-talet. Det är en mycket lovande tendens.
En likvärdig skola är central i ett samhälle. Men den kan inte dra hela lasset för allt annat som gått snett. Fyra eller fem decenniers tilltagande segregation med särskilt utsatta områden som resultat, kan inte lagas genom att tvinga föräldrar att göra något man anser vara sämre för sina barn. Därför skrapar utredningen bara på ytan om skolvalet, och tur är väl det.