Villapriserna i Sverige har stigit med cirka 20 procent på ett år. Medelpriset för en villa i Uppsala och Knivsta de senaste tolv månaderna är 5,0 miljoner kronor, medan en Enköpingsvilla kostar 3,5 miljoner. I slutet av perioden, det senaste kvartalet, har prisökningarna eskalerat till 5,5 miljoner för Uppsala och Knivsta, och 3,8 miljoner för Enköping. För de mindre kommunerna är siffrorna något osäkra då de bygger på färre än 100 försäljningar, men tendensen är ändå tydlig.
Pandemin har alltså gjort de rika rikare. Miljoner svenskar har suttit hemma och jobbat, sparat in på kostnader för jobb- och nöjesresor, luncher och andra sociala evenemang. När det börjat kännas trångt med hemmalivet runt köket och de tillfälliga arbetsplatserna har man surfat in på bostadssajterna och börjat buda på någonting större, kanske med en uteplats. Med en genomsnittlig bolåneränta på 1,29 procent (Compricer) finns det marginaler.
De redan stora förmögenheterna bara ökar för medelklassfamiljerna. Fastighetsskatten är långt borta och kommer inte tillbaka, enligt finansminister Magdalena Andersson (S). Ränteavdragen är också intakta. Samtidigt ökar utanförskapet i den andra änden av skalan. Långtidsarbetslösheten slår rekord och över 200 av Sveriges kommuner rapporterar fortfarande en brist på bostäder (Ekot 18/5). Det som framför allt behövs är, som vanligt, billiga hyresrätter.
Januariavtalets medicin mot en av världens mest dysfunktionella bostadsmarknader är att införa marknadshyror på nyproduktion av hyresrätter. Och visst kan det hjälpa på marginalen, om det byggs något mer och trångbodda kan lockas att byta upp sig. Men Nyamko Sabunis (L) förhoppningar i söndagens SVT Agenda (16/5) var orealistiska. Att debattmotparten Nooshi Dadgostar (V) missade målet med ännu större marginal var då en klen tröst. För vänstern är statsstöd till hyresrätter universallösningen, samtidigt som man bedriver skräckpropaganda om marknadshyrorna som man hävdar ger enorma hyreshöjningar för alla (!) hyresrätter.
För bara några år sedan var Riksbankens direktion ständigt bekymrad över bostadsprisernas utveckling, hushållens skuldsättning och den ökade risken för en krasch med långtgående konsekvenser för hela ekonomin. Nu har man helt släppt den oron och räknar med oförändrad nollränta i ytterligare tre år, till sommaren 2024.
Det är således politikerna som måste agera, helst med ett samlat grepp om hela bostadspolitiken. Ingen har något att vinna på att samhällets slits isär och att surt förvärvat sparkapital förvandlas till luft, inte ens nyblivna uppländska villamiljonärer.