Sju av åtta partier i riksdagen är eniga om att fasa ut alla fossila bränslen och göra Sverige klimatneutralt. Av dessa vill det minsta partiet, med 16 ledamöter, dessutom jäklas med alla verksamheter som orsakar utsläpp på väg fram till målet, och därmed också med många svenskar vars försörjning är beroende av verksamheterna.
Det är hårdraget att säga att Miljöpartiet ”jäklats” med Preem, Cementa och även med kärnkraftsindustrin (som släpper ut mycket lite växthusgaser med som bevars inte är en förnybar energikälla). Men MP har en stark aktivistgen sedan partiet grundades för 40 år sedan. Den kan med fördel få fritt spelrum i opinionsbildandet och även i riksdagsarbetet, men i regeringsställning bör den hållas tillbaka.
Regeringen har, med hjälp av utredningsväsendet och i samspel med myndigheter, stort utrymme för att påverka rättsprocesser, att framför allt att förhala olika beslut. Ibland går det för långt, vilket S-kommunalråd i Lysekil, Gotland, Oskarshamn och Östhammar gjort tydligt den senaste tiden.
På torsdagen kom alltså beslutet om att utöka mellanlagringen av kärnavfall i Oskarshamn, medan slutförvaret i Östhammar skjuts på framtiden. Miljöminister Per Bolund (MP) har brutit sönder en överenskommelse mellan staten, industrin och två kärnkraftskommuner. ”Så fort Miljöpartiet erkänner att det använda kärnbränslet kan förvaras på ett säkert sätt faller deras argument mot kärnkraften”, sade Nyamko Sabuni (L) och anmälde Bolund till Konstitutionsutskottet (KU).
Beslutet om kärnavfallslagringen handlar inte bara om att köra över några ”småkommuner”. Kärnkraften står för 35 procent av Sverige sammanlagda elförsörjning och ett stopp skulle få konsekvenser långt utanför Oskarshamn. Allt för att ännu en MP-minister skulle få excellera i sitt kärnkraftsmotstånd.
Oppositionen är kanske misstroendetrötta så här mot slutet av den andra mandatperioden för S-MP-regeringen, det är i alla fall bara SD som vill rikta ett misstroende mot miljöministern. Utsikterna att vinna är också obefintliga – det tycks som ett bättre alternativ att spara ammunitionen till valrörelsen nästa år, att gå till val på ett fossilfritt Sverige som också har en trygg långsiktig energiförsörjning.
I teorin verkade det en bra sammansättning av en regering, ett stabilt betongparti med en grön blåslampa bredvid. Alla partier behöver en grön blåslampa, hela världen behöver samma sak. Men samarbetet bygger på att blåslampan kan riktas åt andra hållet, om jobben och välståndet hotas helt i onödan. Det gjorde S ganska mycket till en början, men efter hand har orken trutit alltmer.