Konflikten mellan Teliaägda TV4 och Tele 2-ägda Com Hem går in på sin andra vecka. Vem bryr sig om att det blir svart i rutan för 1,5 miljoner svenskar när de trycker ”4” på fjärrkontrollen? Inte lika många som skrek högt när skådespelaren Per Oscarsson tog av sig i kalsongerna i Hyland Hörna på 1960-talet, påpekar kanske någon. Men jämförelsen med monopol-tv är orättvis.
Som den tredje marksända kanalen fick TV 4 1992 en särställning bland de privatägda tv-stationerna. Avtalet med staten innebar bland annat att man skulle sända dagliga nyheter. Nyhetsmorgon och Nyheterna är fortfarande SVT:s enda konkurrent i det offentliga samtalet på tv-sidan (ursäkta, kvällstidningar och andra). Därför är också nedsläckningen av TV 4 ett slag mot mediemångfalden i Sverige.
Lika omvälvande som det uppbrutna monopolet i slutet av 1980-talet är det förändrade sättet att se på tv 30 år senare. Play- och streamingtjänster i stället för tablå-tv. Det har påverkat public service, som går från licens- till skattefinansierat, och det påverkar alla andra aktörer. Det är också det som tvisten mellan Telia och Com Hem handlar om, rättigheter och möjligheter att ta del av tv-utbudet via exempelvis mobil eller surfplatta.
EU-kommissionen godkände Telias köp av TV 4 förutsatt att man låter minst en annan distributör sända TV 4 via andra plattformar. Således kan man utan att bryta mot lagen stänga ute en miljonpublik. Com Hem och Boxer är villiga att betala ett ”marknadsmässigt pris” för sändningsrättigheterna men Telia har sagt nej. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man misstänka att rättigheten att sända auktioneras ut till högstbjudande.
Tillvägagångssättet är säkerligen bra för Telias aktieägare, men uselt för alla Sveriges mediekonsumenter.
De som kritiserade den stora medieaffären ser ut att få rätt på varje punkt. Att staten som huvudägare i Telia lade beslag på även den tredje stora tv-kanalen är illa nog. Att man sedan agerar som en mediemogul av typen Rupert Murdoch gör det hela än värre.
Näringsminister Ibrahim Baylan (S) borde ta ett allvarligt snack med Teliacheferna om att en tv-marknad inte är som vilken marknad som helst, särskilt inte i ett litet språkområde som det svenska. Han borde också skicka en tanke till den stora del av befolkningen som är relativt obekant med begreppet ”on demand”, nämligen de äldre.
Nästa vecka vill de kanske bänka sig för en uppesittarkväll eller få sällskap av ett stort utbud av julprogram. I år kan de få betydligt mindre att välja på.