Ingenting har hänt. Ändå är det ”stor backlash mot ungas mobilanvändande” som rubriken löd i SVT Agenda i söndags. Programmet beskriver en våg av lagstiftning och hårdare tag mot techbolagen, i USA, EU och åtskilliga enskilda länder. Det ska bli en ”digital myndighetsålder på 15 år”, ryter Frankrikes president Emmanuel Macron, bara för att ta ett exempel.
Den svenska regeringen har också rutit. ”Det är dags att ta tillbaka kontrollen över barns liv, tid och hälsa”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) den 2 september. Han hade då tagit emot Folkhälsomyndighetens nya råd som bland annat innebar 2-3 timmars skärmtid för tonåringar och inga skärmar alls för barn under två år.
Forssmed passar på frågan om mobilförbud för unga. Rent konkret inriktar sig regering och riksdag på mobilfria skoldagar. Vilket kan vara bra, men bara är en mindre del av problemet. Att dra åt tumskruvarna mot sociala medier-plattformar, techbolagen och deras algoritmer, har hittills visat sig vara svårt.
Det finns motröster, forskare som anser att det inte är bevisat att det är skärmarna som exempelvis ligger bakom ökad psykisk ohälsa bland unga. Men de är på defensiven. Sambanden är många mellan skärmanvändande och till exempel stillasittande, sömnbrist och utsattheten för hot och mobbning. Det går inte att vänta. Något måste göras, anser en allt större grupp föräldrar.
Smartphonefri barndom är en organisation med målet att ta bort smarta telefoner för alla upp till 14 år. Med ursprung i Storbritannien har den spridit sig och kommit till Sverige. ”Bli en del av mini-revolutionen”, skrev de svenska grundarna på Expressen debatt (7/9) och pekar på en rad alternativ att kontakta sina barn utan att de har tillgång till internet: ”tänk klockor, knappmobiler, flip phones”.
Frågan landar hos föräldrarna, som har att hantera sina barns sömn och en stor majoritet av deras fritid. Revolutionen mot skärmar, spel och vad du vill (dåligt tecknade program på TV3?) har pågått i många decennier. Den drivs sällan av ensamstående mammor som behöver några timmars lugn efter en lång dag, inte heller av föräldrar till barn med NPF-diagnoser som bara vill kunna äta middag i hyfsat god ordning.
Nej, det är en (med rätta!) upprörd och alltmer uppgiven medelklass som vill se politikerna agera. Men uppförsbacken mot målet att Kalle och Lisa ska utbrista ”tjoho, en flip phone” på tioårsdagen är gigantisk. Att gräva där man står vore att prioritera mellan sömn, skola och andra aktiviteter och försöka vrida utvecklingen en aning, samtidigt som man tar politikernas brösttoner för vad de är.