Relationerna mellan Kina och Japan är, ännu över 70 år efter andra världskrigets slut och Japans kapitulation, ansträngda. Och någon förbättring verkar inte vara i sikte. I tisdags presenterade Japan sin årliga analys av det säkerhetspolitiska läget. I analysen heter det att Kinas aggressiva politik kan komma att orsaka konflikter med asiatiska grannländer. Inte minst handlar det om en oro för Kinas agerande i Sydkinesiska havet.
Det finns goda skäl för den japanska oron. Xi Jinping, som tillträdde som Kina president 2013, har stärkt sin makt på bekostnad av de övriga medlemmarna i politbyråns ständiga utskott. Samtidigt har Kina börjat föra en alltmer djärv utrikespolitik.
Kina gör anspråk på drygt 80 procent av Sydkinesiska havet och har där byggt flera artificiella öar. Grannländerna oroar sig för att dessa öar ska användas för militära ändamål.
För en knapp månad sedan slog den internationella skiljedomstolen i Haag fast att Kinas territoriella anspråk på Sydkinesiska havet saknar laglig grund. Enligt domstolen har Kina kränkt Filippinernas suveränitet genom att hindra filippinskt fiske och oljeprospektering. Men domstolen saknar möjligheter att utdela rättsliga sanktioner och Peking har svarat med att underkänna hela domstolsprocessen i Haag. Någon minskning av spänningarna i Sydkinesiska havet är därför inte att vänta.
Ett centralt inslag i det styrande kommunistpartiets propaganda är att stormakter utsatt Kina för flera oförrätter under det senaste seklet men att det nu är Kinas tur att glänsa. Och Kinas ambitioner är inte bara regionala. Den kinesiska ekonomin har redan passerat den amerikanska som världens största mätt i köpkraftskorrigerad BNP. Kinas direktinvesteringar i grannländer och i Afrika har ökat kraftigt. För några år sedan lanserade Xi Jinping megaprojektet ”Den nya sidenvägen”,en gigantisk infrastruktursatsning som ska binda samman Kina med Europa, Mellanöstern och Nordafrika.
Kinas globala strategi går ut på att etablera sig som en motvikt till USA. Ofta sammanfaller också Kinas ambitioner med Rysslands. Även Kreml vill ju se en mer multipolär värld där USA förlorar rollen som ensam supermakt. Ifjol grundades den asiatiska investeringsfonden AIIB med säte i Peking. AIIB utmanar USA-dominerade institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Hittills har västvärlden svarat lite olika på Kinas entré på den internationella storpolitikens scen. USA har exempelvis valt att inte gå med i AIIB medan Sverige bestämde sig för att vara med från början.
Medan USA och EU dras med interna problem fortsätter Kina att etablera sig som internationell spelare. Kina, i år ordförandeland i G20-gruppen, är en global stormakt som inte bara de asiatiska grannländerna måste förhålla sig till.